Du är välkommen till mitt nya place

Jag har flyttat vidare till Mr29er.com. Uppdatera gärna era länkar. Jag har snart fullrulle där så allt är som vanligt och ni behöver inte missa något av det spännande här i livet av och med denna medåldersman i lycra!

Sakta men säkert är det allt fler som följer denna blogg och jag hoppas i och med flytten att jag ska kunna fortsätta att utveckla bloggen lite ytterligare.

Tack så här långt och välkomna till mitt nya place.

Svinakallt

På väg till dagis lovade dagen gott.

Jag var lite störd av väderprognosen som lovade ner mot -20 grader vilket är för kallt för att cykla med barnen i tycker jag. Men när det inte var mer än cirka -15 grader hemma så fick det bli cykel till dagis.

Det var knappt så vindkraftverket rörde sig.

Det var nästan magiskt ute. Helt klart, skitkallt, vindstilla och konstigt tyst. Dessutom kändes det som om landskapet krympt. Vindkraftverket känndes nära. Det här hade jag inte velat missa.

Ute från dagis. Solen är här vid vår vackra kyrka.

På dagis såg några ganska snopna ut när jag kom med cykel och cykelkärra. Som om dom hunnit få upp någon magisk värme på två kilometer i sina bilar.

Ekipaget.

Hem stod jag på rejält. Det var vackert men gud vad det blev kallt.

Trötter.

Max sov som en gris och satt och mös. Själv gick jag in och klippte av mig öronsnibbarna så de inte ger kallbrand när de tinar.

Solen gav färg idag. Annars hade slätten i princip varit svartvit.

Torsdag är distansdag. Så nu blir det lite mellis och sedan sticker vi ut igen.

Bigmollo jagar ämnen att blogga om!

Ja vi som följer Johan Mölleborn vet ju att han hade en höjdpunkt i sitt bloggande under förra året när han smörjde in sig i Voltarenkräm och därefter lindade in sig i Gladpack. Han är uppenbarligen ute och letar något liknande uppslag för att toppa 2013 med insåg jag när jag läste sökmotorträffarna på bloggen idag.

Det var här ni hörde det först!

Kommer han blogga från bröllopsnatten? Ja, frågorna hopar sig.

Det kan vara Cykelsmurfen och smurfelinan som har tråkigt i stugan också. Dom gillar ju messmör som vi förstått av kommentarerna här. Men vad är det dom behöver veta?

50 minuter på 260 watt

Min plan var att hålla fast vid 240 watt för all typ av sötpunktsträning i januari men jag fick lite tidsbrist idag så jag valde 260 watt i stället för att korta träningstiden. Målet var att köra 40 minuter men jag hade ett bra avsnitt från Vueltan inspelat och det blev så att det i stället blev 50 minuter på 260 watt. Det hade nog gått att klämma ut lite till men då var tiden slut och klungan i mål.

Det är rätt ok faktiskt. Om jag utan för stora problem klarar att köra en timme på 260 watt när jag tränar så mycket som jag gör nu så är jag snart ifatt höstformen redan i januari.

Jag lägger med en bild från när jag var i form i höstas så ni minns.

Så här typ!

Som Vitocykelmupp säger, det är Tacx-watt så all koppling till verkligheten är bara i mitt eget huvud men det gör inte så mycket bara det är lika fel varje gång och det är det nog hyfsat.

Sötpunktsträning – Min version

Jag tänkte prata lite om effektbaserad träning och lite av de mätetal man använder sig av där i detta blogginlägg och så småningom komma fram till vad ”Sweet spot training” är för något. Det kommer säkert bli en del text och resultatet kommer vara något som är relativit självklart – det är ju jag i ett nötskal – men om man som jag är intresserad av teori och effektbaserad träning så kan det vara värt att hänga med en stund.

Sweet spot training – jag kallar det sötpunktsträning ibland – är ganska väl beskrivet på nätet och berörs i boken Training and racing with a Power Meter av Hunter Allen och Andrew Coggan. Jag hoppas att tillföra lite mer baserat på det jag läst av personer som jag anser trovärdiga i olika forum och blogginlägg.

Efter Andrew Coggan börjat publicera artiklar om hur man kan använda data från effektbaserad träning för att styra och analysera sitt tränande och tävlande på cykel så började ”early adopters” använda teorierna. Snart fanns det också programvara så som WKO+ som presenterade en rad data framräknat från träningar och tävlingar. En av de viktigaste begreppen i Coggans system var FTP – entimmeseffekten – som i sådana här system är ganska lätt att löpande uppskatta.

Man vill ha så hög FTP som möjligt och cyklister som tränar effektbaserat vet väl vad de har för högsta effekt och hur de förväntar sig att FTP påverkas av träning under exempelvis våren eller inför viktiga tävlingar. Flera duktiga cyklister rapporterade på maillistor och motsvarande att dom inte riktigt fick ut vad dom förväntade sig av sin träning genom att följa de råd eller sanningar som fanns just då vad gällde bästa metoden att öka FTP. Det fanns en ganska stark tilltro till att exempelvis 2×20 minuters intervaller i den effektzon som Coggan kallade L4 var ett bra sätt att öka sin FTP men även andra upplägg fanns. Typiskt var dock att man tittade på val av träningsupplägg relativt FTP för att på så sätt öka sin förmåga. Då blir det lätt intervall med begränsad tidsutsträckning vilket man också ser om man tittar på typiska pass i Training and racing with a Power Meter.

Vad vissa cyklister då började göra var att de istället tittade på den parameter som heter TSS i Coggans system – jag kallar det träningslast men det fungerar nästa lika bra att bara tänka total kaloriförbrukning – för enskilda pass eller sammataget över en period (Coggan kallar det CTL) . Vad dom rapporterade var att om man hela tiden ökar TSS och försöker nå en relativt hög träningslast under en längre period (veckor) utan att slita ut sig så utvecklas FTP värdet bra. Helt plötsligt blev FTP mindre intressant eller val av intervaller för att attackera en svaghet eller fysiologiskt system. Vad man i stället gjorde var att välja träningspass som gav så högt TSS/CTL som möjligt.

Helt plötsligt började nya träningsupplägg – fast i princip så har man nog tränat så här länge – formas som försökte nå högsta möjliga träningslast dag efter dag. Då får man inte träna för hårt samtidigt som det inte får vara för lätt. Man måste dessutom orka köra dag efter dag. De effektnivåer som passar bäst för detta ligger någonstans kring låga L4 och L3 i Coggans system av nivåer. Det kom att kallas ”Sweet spot”. Kör man med lägre belastning så är intensiteten helt enkelt för låg medan högre nivåer inte möjliggör träning på samma nivå dag efter dag under någon längre tid.

Coggan säger i sin bok att Sweet spot området är på 88-94 % av FTP, fast det är lite bakvänt enligt de som varit med länge. Sweet spot träning är mer ett träningsupplägg än ett effektläge i en tabell. Din sötpunkt är där du orkar träna med hög effekt flera dagar i rad, kanske 5-7 dagar i veckan, och generera så mycket träningslast (tänk bränna kalorier) som det bara går.

Typiska intervallupplägg är 40 minuter, en timme, 2×45 minuter, eller varför inte 90 minuter rakt av. Du ska orka göra samma pass i morgon igen, typ, så det är inte max som gäller men inte heller något snacketempo. Jag brukar hålla effekten ganska konstant under en period och bara öka tiden jag håller på i takt med att jag blir starkare. Så om jag börjar på 260 watt i 40 minuter så ökar jag tiden per pass vartefter jag blir starkare (typ 5-10 minuter åt gången) tills jag nått 90 minuter. Sedan höjer jag effekten och börjar om på 40 minuter.

Det finns flera som reagerar på sötpunktsträningsupplägget då intensiteten är i ”ingenmansland” enligt vissa. För hårt för att vara distans/uthållighet och för klent för att öka exempelvis VO2max. Men det funkar bra för många och det funkar bra för mig. Min pendling med starkare cyklister ligger bra nära sötpunktsträning och jag vet att jag hade bra resultat från det i våras. Dessutom har jag problem med att jag ledsnar om träningen är för hård. Sötpunktsträning är rätt snäll för psyket vilket i längden ger bra resultat.

Om man tittar på hur en del proffs tränar som bor i bergiga områden och tränar året om så har dom förmodligen ägnat sig åt sweet spot träning långt innan några teorier. Ett tvåtimmarspass med några klättringar inlagda blir nog ganska väl ett sweet spot pass.

Du kan läsa mera om watt i inlägget Söndagsläsning – Watt.

Skryt och bildextra!

Nya solglasögon är speciellt.

Jag vill riktigt slänga dagens dagishämtning i ansiktet på er alla. Sola mig i dess glans och njuta. Så alla bilder i bloggningen är från dagens dagishämtning samtidigt som jag bloggar om min häftiga träning och underbara liv. Ni medelålders kvinnor som vill slicka denna salta gubbkropp skriver namn och telefonnr i kommentarsfältet så hör jag av mig när jag får tid över. Ni medelålders män som är sugna har antagligen redan mitt mobilnr.

Skuggan! Var har du varit?

Alltså, det här var mitt tredje pass idag om jag inte räknar bålträningen jag får på morgonens första pinkning. För då är det fjärde passet! Ja, pinkandet är så kallad ”funktionell träning” som blandar tunga lyft med bålträning. När jag släpper på så blir den som en rasande brandslang, om ni förstår, och det ligger rätt mycket jobb bakom att kontrollera var själva leveransen hamnar samtidigt som en stor del av träningen är egenskydd då ovarsamhet lätt skulle kunna leda till en rejäl smäll i pannan med påföljande okontrollerat urinerande. Riktigt bra för bålstyrkan faktiskt!

Hade det inte varit för övervikten hade jag skrattat mig harmynt.

Dagens första pass, efter den funktionella träningen, påbörjades med 30 minuters intensiv blöjbyte och påklädning innan jag rullade mot dagis. Det var minus tio grader och nästan vindstilla. Leo sjöng i vagnen och det gick skittungt. Dessutom så brusade det i radion på mobilen hela jävla tiden, det började redan igår och lika lite som jag kunde hitta något fel då kunde jag hitta något nu. Det självlagar sig dessutom under dagen! Ni förstår vilken morgon!

Frosty!

När jag stängde av framlyset uppe vid dagis blev radion bra. Efter det var det enkelt som en plätt att cykla hem! Med lite flyt så behöver jag inte framlyse så många mornar till. Jag kan inte missa Gry, det blir liksom lite fel då.

Tänk att vara mig. Det är ju fantastiskt!

Så drog jag hem och mös lite för att sedan sätta mig på trainern. En timme på 240 watt gick lätt. 240 watt får vara referensen januari ut sedan blir det 260 watt för sötpunktsträningen.

Scottår!

Sedan blev det lite brådis att hinna med allt. Svettig drog jag på mig mina svettiga kläder från i morse – alltså mer proffs än så här blir det ju inte – och satte iväg mot dagis. Solen gjorde att jag bara var tvungen att testa mina nya glasögon och snygginghjälm.

Underbara Östergötland.

Det var så solen värmde lite idag. Om någon vecka så når den ner vid ladan på vår gårdsplan. Då blir det här ännu bättre.

Har du sett dig mätt ännu?

Det får ju inte bli för mycket av det goda så i eftermiddag ska jag ligga lite lågt och mysa med barnen. Underbara barn faktiskt. Bäst när dom är borta men underbara annars också.

Hjulsugarskolan. Dom drar inte en meter!

Jag tror jag ska undersöka möjligheten att börja sälja mina svettiga underkläder till de som inte känner sig så provocerade av min träning.

Nästa gång blir det rakt, jag lovar.

Nu säger prognosen sol i morgon också. Hur ska ni orka?

Lite av Underbara Östergötland.

 

 

 

 

Aftonbladet debatt :: Sluta posera med era träningspass

Jag bloggar om många pass och är ju faktiskt fyrbarnsfar!

På senare tid så har flera dagstidningar börjat bevakat tränings- och tävlingstrenden som råder nu ur ett allt mer surt och kritiskt perspektiv. Senast är Rebecca Weidmo Uvell (ett halv träningspass bara att skriva efternamnet) med ett inlägg i Aftonbladet Debatt som heter ”Sluta posera med era träningspass”.

Jag har ingen lust att leta reda på referenser utan jag listar ett par saker som jag anser vara sant som i sammanhanget är relevant:

• Väldigt aktivt konditionsidrottande behöver inte vara hälsosamt. Många, i synnerhet medelålders och äldre, har stor nytta av styrketräning, mindre av löpträning.
• Vardagsaktiv i skog och mark är sannolikt lika bra eller bättre än mer intensivt motionerande för hälsan. Skillnaden ökar sannolikt om högintensiva pass görs inomhus.
• Det är sedan några år status bland en stor grupp människor att ha bra tider på kända lopp så som Vasaloppet eller Vätternrundan.
• Vi lägger allt mer pengar på motionerande och tävlande.
• Sociala medier innehåller mycket information om hur vi tränar.

Rebecca har alltså rätt många rätt i min värld om vi ser vilka observationer hon har som grund för sin artikel. Jag håller dessutom med om att det är jävligt tröttsamt med de som inte tillför något mer på exempelvis Facebook än att lägga ut sina träningspass.

Men här någonstans börjar Rebecca och jag tänka lite olika. För det första så blir hon stressad av andra som håller igång och hon undrar om vi håller på för vår hälsas skull eller för statusen. Svaret är ju att det är status att träna och det är därför hon blir stressad. Anledningen till att det är betingat med hög status kan ju vara att det anses hälsosamt eller en signal om att man kan kontrollera sin egen tid, eller något helt annat.

Tyvärr är det allt för tydligt att Rebecca inte själv finner någon större glädje i träning så därför blir inte artikeln så värst mycket mer än gnällande. Det går trender i vad vi gör – golfbanorna håller väl på att dö ut exempelvis – men det betyder ju inte att det man gör som är trendigt behöver vara tråkigt. Snarare tvärt om. Det är ju roligare att cykla Vätternrundan nu än på många år då alla pratar om det, har koll på tider, tränar själva osv.

Det jag tycker Rebecca missar helt är att vi som gillar exempelvis cykling vill ju leva som riktiga cyklister som vi kan följa på nätet. Dom lägger ju ut bloggningar om tävlingar och träningspass eller om sina skador. Vi enkla motionärer tar ju bara efter. De flesta verktyg vi använder gör dessutom det väldigt enkelt att dela information via exmpelvis Facebook eller bloggar. Ja, i de flesta fall behöver man bara klicka i en ruta en gång så går det med automatik sedan. Där lever vi i vår lilla bubbla även om omvärlden retar sig. Här finns nog något som gör att vissa retar sig. Är det så att vi i vår lilla bubbla tror att vi är något? Va? Memil med pulsklocka och hängbuk! Vem tror han att han är?

Jag tycker Rebecca ska skita i att reta sig på oss och berätta vad hon har för intressen och varför de är roliga.

För min egen del

Jag fick faktiskt frågan indirekt för ett par veckor sedan om varför jag bloggade om min träning. Jag vet inte riktigt om jag hade något bra svar. Jag började för att hålla mig själv ansvarig inför en satsning på Vätternrundan för ett par år sedan och för att jag älskar att läsa andras bloggar om deras cykeläventyr. Det sistnämda är fortfarande sant och jag hoppas jag kan inspirera lite.

Men sedan tror jag att det är så här: jag vill prata lite om vad jag gör när jag cyklar. Ju mer jag själv tycker cyklingen är minnesvärd ju större är behovet av att offentliggöra insatsen. På så vis är det nog en form av skryt eller posering. Som fiskaren som tar kort på stora fångster eller resenären som visar semesterkort från Bahamas. Och det är väl så som Rebecca uppfattar det lite. Vi skryter ungefär som den som varit på fin semester och vi gör det hela tiden. Tråkigt. Men hon har fel i en sak, jag tar inte mina egna äventyr som grund för att värdera eller kategorisera henne.

Löpare är idioter, det vet ju alla.

 

Lite planering inför 2013

Så här kanske?

Min kära sambo vill gärna se en detaljerad plan av mitt liv fram till fikat efter min gravsättning. Själv är jag kanske inte riktigt så förutseende men familj och den allmänna hysterin som råder kring cykling just nu gör ju viss grovplanering nödvändig. Så låt mig göra ett försök (det brukar aldrig bli som jag planerar).

Det finns mycket kul att göra i närområdet, det tänkte jag ta fasta på 2013 och därför är jag anmäld till två lopp i Vätternrundaveckan och om det blir något radonnelopp så får det bli i Linköping.

Långa Billingen blir som vanligt ett familjeevenemang med husvagn. Man ligger perfekt bara 200 meter från målgång i en fantastisk natur. Loppet är dessutom rejält jobbigt, vackert och under en tidsperiod på våren som är speciell. Det här är en av mina favoriter.

Sommen Runt är en riktigt trevlig tillställning relativt nära men kanske inget måste. Det är ingen tävling utan som Vätternrundan ett motionslopp i åtminstone delvis fantastisk natur. ‘

Ränneslätt får bli över dagen och lite beroende på vad livet och inte minst vädret tillåter. Det är ett lopp i Långloppscupen på samma sätt som Långa Billingen och det har sina klara poänger.

Mörksuggan hoppas vi få barnvakt till och i så fall så blir det nog lite husvagnscamping på tu-man-hand i härliga Dalarna. Banan tål i princip hur mycket stryk av vädret som svensk sommar klarar av så det får nog bli en tur oavsett sommarväder. Brasklappen: Om vägarna regnar bort, vilket dom gjorde för ett par år sedan, så får jag omvärdera.

Gränserittet i Strömstad blir årets nymodighet och kombinerad sommarcamping med familjen. Det är ju samma hysteri här som till vissa andra lopp så jag får be till gud om en startplats.

Så avslutar jag planeringen med årets andra huvudmål Cykelvasan. Första är målet är ju Vätternrundan på under åtta timmar, vilket ni säkert förstått.

Om jag haft rimligt flyt så borde jag kunnat kvala in för en bra startplats på Cykelvasa med upplägget ovan. Om inte så får jag hitta något seedningsgrundande lopp till.

Så, nu vet du lite bättre älskling. Jag säger redan nu att det kan bli något mer efter Cykelvasan men kan kanske få återkomma med det i februari eller något.

Bilder från dagens fantastiska Östergötland + Armstrong synpunkter

Jag började morgonen med att titta på Armstrongs ”erkännande” och fundera lite på om jag själv skulle cykla idag. Jag är snorig och hostig men i övrigt är det inget större fel. Då brukar jag träna på utan att tänka för mycket. Men idag var det minus 10 grader också, så latmasken och sjukdomsforskaren i mig jobbade för högtryck. Men efter ett tag fick jag ordning på mig själv och grabbarna och jag rullade ut i Underbara Östergötland.

Kantfärg i blått. Va?

Jag lovade ju fantastiska bilder idag och det var vackert och dramatiskt. Tyvärr har mina bildbehandlingsskills tydligen tagit helgledigt, därför är nu alla bilder med en larvig liten blå kant. Bilden ovan är i alla fall från 10:15-10:30 när jag var på väg bort till fiket. Det var lite mulet men himlen var ljus.

Boställets Vedungsbageri.

Det är 14 km bort till Bostället och efter halva sträckan kom solen fram. Det var som vanligt fantastiskt ute på slätten med mycket lite vind.

På hemvägen kom diset och dramatiken.

Fikat var kanon och Leo, Max och jag satt och mös. Lite förvånande kom Ica in och handlade. Förvånande för att hon enligt egen utsago inte ”frekventerar” dylika ställen längre.

Hem så blev det snabbt kallare och dimman kom. Himlen blev dramatisk och cyklingen var kanon. 28 km totalt idag fast dom räknas inte, det var lite mellandag idag va?

Molnen kommer!

Nu ska vi prata Armstrong – min syn på ett erkännande

Det som står här nedanför linjen är i princip obegripligt men jag låter det vara. Vad jag försökte säga är att jag ser ett erkännande som en eftergift när man är satt under press. I Armstrongs fall så känns det som han bara släpper så mycket som behövs för att minska trycket till en hanterlig nivå. Hans situation har helt enkelt blivit ohållbar. Att han skulle bidra till ökad insikt eller för att avslöja de som stödjer fusk, så som läkare och ledning, verkar inte troligt.

————- Läs på egen risk —————————-

Jag tror att personer erkänner något stort eller brottsligt för sin egen skull! Dom orkar inte längre stå emot den press dom är under så de som erkänner gör en egoistisk handling för att slippa det krig de har inom sig. Men säger du, man kan väl ha många skäl att erkänna något!? Jo skälen kan vara många, men beslutet att skälen väger så tungt så att man erkänner något är en process hos den som faktiskt erkänner, i synnerhet när man redan börjat ljuga.

Att erkänna för barnen, de drabbade, sina nära och kära, sporten skull eller vad det nu finns för skäl i Armstrongs fall är fortfarande ett resultat av att Lance som person inte orkar ljuga eller förneka längre.

Riktigt ”tuffa” brottslingar erkänner aldrig något. Det innebär att dom bär bördan i princip själv och konsekvensen av att neka och ljuga. Den ”svage” erkänner ganska snart och pratar vitt när de gjort något dumt. Detta i princip alltid för sin egen skull. Denna typ av personer berättar ofta rätt mycket av sanningen och är bra informationskällor.

Den hårdhudade som erkänner gör det oftast av ett skäl. Han eller hon orkar inte med konsekvenserna av lögn och nekande. Intresset att berätta är ofta liten utan man erkänner det man är överbevisad om. På så sätt kan man lätta sin börda, låta anhöriga prata öppet, slippa hålla koll på alla lögner osv. Typiskt är att denna typ av människor erkänner sent och ofta tillför väldigt lite. De erkänner det de måste och som dom är överbevisade om för att lätta sin börda.

I Armstrongs fall – efter första delen av intervjun – så är känslan av ett erkännande för att lösa upp en omöjlig situation påtaglig. Han erkänner bara det som han redan är överbevisad om och vägrar tillföra något nytt. Det betyder inte att han ljuger. Det betyder bara att han inte har ett större mål än prata för sin egen skull. En större öppenhet hade inte skadat. Då kunde det blivit intressant.