Nyårslöften

Jag tänkte dela upp mina nyårslöften i två kategorier – en kategori som gäller relationen till andra och en som gäller förhållningssättet till mig själv.

Jag som pappa, sambo och medborgare
Jag lovar att bli en ännu mycket bättre man under 2013. Lite äldre, kanske lite mognare och allmänt ännu mer fantastisk. Detta från en redan hög nivå!

Till mig själv

• Jag lovar mig själv att inte vägra mig något som  jag behöver inom mina hobbies.
• Jag lovar mig själv att jag inte ska behöva dricka något annat än Trappistöl om jag inte vill.
• Jag lovar att inte falla i fällan att spendera pengar på någon ny bil.
• Jag ska lära mig göra en sås till kött – så som Whiskeysås – som är oemotståndlig.
• Jag ska inte behöva äta så överkokt pasta som jag gjorde här om dagen. Aldrig mer!

Ja, då har jag spänt bågen högt även i år. I morgon är det dags att börja leverera.

Det här året är kört

Viktkurvan skenar, träningen är obefintlig, hostan ständigt närvarande, barnen bråkar och Max sover uruselt så nu ger jag upp på det här året. Det är kört!

Vi kunde ju stannat där och återkommit nästa år men det finns mer att gnälla över som bara måste ut så att jag kan gå in i 2013 renad.

Ljumskarna har tjurat till rejält efter lite skidåkning igår och förhindrar alla avancerade övningar i sängen vilket bland annat innebär att det är omöjligt att lägga ett ben över och ett under täcket. Och då har vi inte speciellt tjocka täcken.

I vinterstöket så kan jag reta mig på barnkläder som fungerar dåligt eller som är svåra att ta på. Nu har dock Max röda overall kommit upp på hatlistan av en tidigare okänd anledning. Den är sydd i något jäkla nollfriktionsmaterial som gör att all form av bärande av den superstor bäbisen måste ske under absolut maximal armstyrkeinsats av något som strävar att fara iväg som en blöt tvål åt något håll.

Nu är det bara att härda ut den tid som är kvar. Med lite tur så drar jag fast någon av barnens dragkedjor i skinnet under hakan på dom igen. Det gör inte mitt liv bättre men det skapa lite bättre balans i lyckolotteriet vår husvagn representerar.

Apropå elände, Cathlyns inköp av cider har överraskat något till det positiva. Så länge det finns cider kvar finns det faktiskt hopp.

Att vilja men inte kunna

Jag vill åka skidor med tjejerna så mycket det bara går – vilket jag nästan alltid lyckats med – men också klämma in lite längdskidåkning för mig själv när lugnet lagt sig nu när vi är i Kläppen. Det lyckas sällan.

I stället så brukar jag bli sittande med en öl efter skidåkningen trots att det inte ens behöver ha blivit mörkt. Varför!?

Varför kan jag inte ta mig samman och stoppa in någon timme härlig längdskidåkning, som rätt många andra här på campingen verkar lyckas med,  efter lite mat och en fika?

Mitt tunna psyke är ett skäl men ett annat är att jag blir rätt trött av att åka skidor. Idag var inget undantag utan i stället så kom typiska tecken på ömmande lår efter lite åkning med tjejerna. Dessutom gick vi fram och tillbaka från campingen vilket alltid ger lite extra träning. Jag fick som bonus bära all utrustning som tack för att tjejerna åkte med mig.

Fet och otränad blir alltså resultatet av utförsåkningen. Men jag blir nästan aldrig missnöjd. Bilderna är från idag i minus fem grader och skidåkarglädje.

God Jul

Fullt dra i plånboken men lite i backen. Ändring i morgon.

Det virvlar i plånboken

När jag började jobba i 16-årsåldern så tjänade jag inte så där väldans bra och jag minns när jag på min arbetsplats – jag jobbade på en bilfirma – tittade på en kreditansökan i samband med ett bilköp. Personen som sökt kredit tjände 225 000 kr per år vilket kändes astronomiskt och ouppnåligt.

Så här många år senare tittar jag på min egen ekonomi och det är tydligt att fokus svängt från intäkt till utgift. Ja om jag som ung person skulle fått ta del av hur utgiftsidan ser ut i familjen Gustafsson en vanlig månad så hade jag troligen fått ångest.

Men december är ingen vanlig månad vad gäller utgifter. Först julstöket och så på det så drar vi upp till fjällen och då går vi från ”bad to worse”. Japp, första dagarna på vintersäsongen är en prövning. Liftkort och utrustning gör virvlar i plånboken. Korten går varma och mitt humör kräver en veckas after ski innan det nått normalnivån igen.

Det som nästan är mest fascinerande är att vi trots orgien i utgifter vid säsongens början tillhör backens absoluta underklass. Vi kör begagnade hyrutrustningar, Ullaredskläder och kommer skramlande i en gammal Folkabuss. Jag känner nästan förtvivlan när jag ser någon familj med tonårsdöttrar  där hela familjen är iklädda Peak Performance kläder och har utrustning av senaste modell. Tova och Alva är ännu så länge nöjda med några ”Surskallar” från lösgodisavdelningen i campingens kiosk, frågan är hur länge?

I och med smågrabbarnas ankomst så har inte Cathlyn åkt så mycket skidor tidigare år så i år så är det utrustning till henne och dubbla årskort för vuxen. Sedan ska Leo börja åka.

Nu ska alla vara glada i vår lilla husvagn, annars jävlar lägger jag mig i en låda på Hötorget och kräver ett trettonde barnbidrag i december! Och så åker vi skidor, om det så är minus 57 grader, då varje åk sänker snittkostnaden.

Glöm inte att le barn!

Kanonstart, verkligen!

Så här halvvägs in i tredje veckan av föräldraledigheten så måste jag verkligen stanna upp och reflektera över vilken kanonstart jag fått. Ja, verkligen – om jag får kommentera mina egna åsikter- det kunde knappast börjat bättre.

Första veckan började vi med ett jävla snöande och svinkallt. Så där minus 16 – 17 grader gör livet med barn så mycket härligare. Inte minst gäller det påklädningsrutinen av ungar som lever rövare samtidigt som man själv är påklädd och genomsvettig. Härligt, eller som vi säger här i huset: fanMaxiskt!

Vecka två så var Max sjuk och sov helt kasst om nätterna, om han sov alls. Livet kändes bedrövligt och väldigt begränsat då det dessutom fortfarande var Sebirienstämning om man gick ut. Själv var jag seg som sirap och fick inte mycket ur händerna.

Så här tredje veckan så har jag lyckats bli rejält sjuk själv. Febern är ständigt närvarande och jag har fått Tovas enastående hackhosta. Ja Gud vad jag känt mig eländig. Det är lite synd för jag tycker jag har fått lite bättre styrfart i vardagen – eller så har jag skruvat ner förväntningarna rejält nu – men med kroppen är det skit.

Hosta, feber, huvudvärk och den underbara feberryggen vilket denna gång inneburit brusten svanskota – känns det som i alla fall. Tandhalsarna var direkt kopplade till bihålorna här om dagen och det kändes som tandköttet ruttnat samtidigt som tungan blivit skinflådd. Så mycket talar för att det är en slänga av mul och klövsjukan som slagit till. Det kan inte vara något vanligt jäkla virus för dom har jag haft alla så det måste vara något nytt muterat.

Hostan är enastående och jag tänkte här om dagen att en rejäl magsjuka på allt det här skulle kunna göra livet rätt festligt. Tänk att bygga upp sådant tryck som jag gör när jag hostar och aldrig veta om kraften går ut bakåt eller framåt, så att säga. Det skulle kunna göra hostandet till lite av ett jullotteri. För att inte tala om hur man ska hantera hostan när man är tillsammans med andra. Ska man vända sig bort eller inte när man hostar blir ju frågan.

Gud hör bön var det uttryck som låg närmast till hands när Leo började ladda för diarrepruttanfall i går. Ett par gånger körde han en illaluktande smet i blöjan och jag såg goda möjligheter att få hans magstatus överförd till mig inom kort. Men det verkar ha stannat där. Leo är ok och själv är jag fortsatt trygg i mitt hostande. Lite tråkigt va?

Verkar jag bitter? Nä, inte alls. Jag är sjuk och fetman har återkommit med full kraft ch då blir jag bara lite kinkig. Det släpper snart då vi faktiskt går in i årets bästa tid med snö, skidåkning och afterski.

Sedan finns ju alltid tv-serien Breaking Bad!

Vår vinnare är…

Grattis Ulrika, du vann två dubbdäck. Det nära att du inte kunde vara med i lottdragningen då mina medhjälpare blev lite osams om din lapp!

Han som drog men surnade till.

3:e Advent – Tävlingsdags

Bästa vinterdäcken för stads eller vintercykeln!

Tredje advent och dags för lotteri! Jag och Hasses Cykel i Motala rullar på med samma upplägg som tidigare fast vi har ännu finare vinster så här nära jul. Idag lottar vi ut två stycken W106 dubbdäck. Däcket kommer från Suomi Tyres eller som det också hetat Nokian. Det här är ett fantastiskt däck för pendling, stadshojen eller vintercykeln – så länge du inte vill ut och cykla i skogen. Du och Claes gör upp om det är 26″ eller 28″ som behövs för dig. Vinnaren vinner alltså båda däcken så cykeln kommer bli perfekt skodd för vintern. Värdet på vinsten är 2×449 kr = 898 kr. Ingen dålig julklapp!

Så gör dig själv en tjänst och var med i utlottningen genom att följa instruktionerna nedan.

Vinnaren hämtar själv priset hos Claes hos Hasses Cykel under vecka 51. Kontaktinformation och öppettider hittar du på http://www.hassescykel.se/.

Du deltar i tävlingen genom att skicka ett mail till: anders.scott.gustafsson@gmail.com innan 23:59 denna söndag. I mailet måste det tydligt framgå vad du har för för- och efternamn för att vi ska kunna ge dig din vinst. Du kan endast delta en gång per tävlingstillfälle.

Den mailadress ni skickar ifrån kommer vara den jag meddelar er om ni vunnit på under måndag förmiddag då jag också meddelar ditt namn till Claes på Hasses Cykel.

Jag kommer behålla din mailadress och kan i framtiden eventuellt skicka ut information kring projekt jag deltar i.

Passa gärna på att besöka Claes för inköp av en liten julklapp till dig själv eller någon du gillar under veckan som kommer. Våren kommer snabbt nu och då gäller det att ha allt på plats.

Hjärnornas kamp

Stora dottern Tova och jag hade förolämpningsrally i kväll. Det är en upplyftande historia där vi försöker förlöjliga och förminska varandra i en intellektuell kamp.  Mycket av det som sagts har ringa värde om ni inte är intresserade av att veta att min ”näsa står ut något förskräckligt” eller att min dotter ”är dummare än färgen på en vägg”. Ja, jag förstår att ni undrar varför man har förolämpningsrally med sina barn men det är en del av livets hårda skola mina döttrar går i. Och faktiskt börjar jag tro att min genomtänkta utbildningsplan börjar ge utdelning. Idag utspelades följande:

Ett sandkorn på stranden är roligare än du Tova

sa jag då vår förolämpningsstund hade sommartema.

Då kan du ta ett par sandkorn så har du till en cirkus

svarade min stora dotter utan att tveka.

Det är inte utan att jag är lite stolt faktiskt och jag gav Tova dubbla poäng för den. Lite otur för henne kan jag tycka då hon fått 100 poäng x 2 om det inte varit torsdag då cirkusskämt endast ger enpoängare vilket resulterade i att Tova kammade hem 2 poäng. Själv hade jag 74. Vinst varje gång!

 

Jag höll på att slöa till mig

Mörker, lampa och snö. Nästan alltid en kanonkombo.

I morse så cyklade jag bort med grabbarna till dagis och fick njuta av några grader kallt och lite mörker. Så långt var dagen ingen utmaning men sedan hade jag ett måste inne i Borensberg som jag försökte lösa med alla möjliga och omöjliga upplägg där alla innehöll en bil.

Skulle jag åka innan jag hämtade Leo och ta honom på hemvägen. Tja, men hur blev det då med Max sovning? Hämta Leo först blir inte bra för då måste jag greja med Tova och Alva som kommer hem i samma veva. Men så tänkte jag om och och tänkte rätt. Max sover i kärran när jag cyklar in till Borensberg! Precis så tänkte jag, fast på engelska, så det lät skitcoolt!

Här var ju inte direkt skottat. Någonsin!

Jag tog ett par pepparkakor och packade ner Max och så iväg mot Borensberg. Det är inte så långt om man ginar grusvägen över gamla ålderdomshemmet. Den taskiga skottningen där hade ju inte gjort vägen längre men det tog liiite längre tid och var liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiite jobbigare. Det var inte skottat ”ever” som jag tänkte lite coolt.

Det går trögt men jag cyklar!

Märklig känsla att det gick att cykla men det bet bra i hjulspåren. Själva kärran gick dock utanför något som kunde kallas upptrampad mark. Jag tänkte att om jag slutar trampa så kommer jag fastna för evigt – stuck for ever – och vevade på.

Taskiga kontraster på vintern men den bil som åkt har släpat fronten eller undersidan i snön.

Som alltid när jag gör något sådant här dumt så kommer jag halvvägs innan jag fastnar. Det är liksom omöjligt att backa då utan att känna sig som en förlorare och det är dessutom lika jävla jobbigt att tas sig ut åt båda hållen. Promenaden med cykeln och kärran i lössnön blev precis sådär underbar som allt tungt arbete i lös snö blir. Jag tänkte tillbaka på när Alva åkte utanför pisten i Näsfjället och körde ner sådär 25 meter nedför en slänt som inte var pistad. Jämfört med det var det här ingenting faktiskt. Då var snön mer än metern djup – ”more than 1.09361 yards deep” tänkte jag snabbt som ni förstår.

Så här såg det ut när det tog stopp.

Kanonfin träning hela vägen men vips så var det plogat igen, kräkkänslan avtog och vi rullade snabbt in mot Borensberg.

Borensberg!

Ren lathet höll alltså på att kosta mig dagens pass som totalt inklusive morgonens lämning och hämtning landar runt 2,5 – 3 timmar. Då var jag först uppe och lämnade Leo i morse, inne i Borensberg vid lunch och skarvade med en hämtning av Leo efter det.

Strömmen.

Nu blev ju resan in till Borensberg något i hästväg men trots det så tog den bara 45 minuter. Om det hade varit plogat så hade det nog bara tagit 10 minuter mer än med bil. Det är helt otroligt vad bilberoende man är i onödan.

Skriv ut och sätt upp bredvid gårdagens idolbild.

I morgon är det slödag här hemma då Leo inte har dagis (just den meningen blir inte häftigare på engelska faktiskt).

Skriv ut den här också!