Regn och rusk

Strandpromenaden i Apelviken i dag fredag.

Sitter inne i husvagnen och myser idag. Vi har riktigt busväder här i Varberg och det känns som hela campingen bara väntar ut ovädret. Det har regnat och blåst kraftigt sedan i går kväll och det är nog inte bara vi som sovit dåligt i natt.

Det finns många goda möjligheter till träning här. Jag har kört barfotalöpning på stranden, rullskidor på strandpromenaden och ett cykelpass ner till Falkenberg. Tyvärr har jag lite småkrämpor också. Jag har haft ont på framsidan av höften och vänstra knät känns inget vidare igen. Det är väldigt stelt i dag.

Bad i campingens pool har annars varit grejen, även om vi gjort en del annat. I onsdags var vi inne i Varberg. Hos Erland cykel hittade tjejerna en cykel de ville ha till exempel!

Vi har varit i andra affärer också!

Prickade Ullared när de hade besöksrekord!

Vi gick upp tidigt och åkte till Ullared i torsdags. Det gjorde besöket ganska smärtfritt men de som kom när vi åkte vid lunch hade det värre. Det var rekorddag och då var det så klart rörigt.

Stallorder – Teamorder – Hjälpryttare …

När vi kom fram till campingen här i Varberg i går så stod P4 på i servicehusen. Där tuggade man F1 och stallorder. Aftonbladet är i dag inne i samma sväng. Felipe Massa har tydligen fått order, när han låg i ledningen på söndagens F1 tävling, att släppa om sin stallkamrat Fernando Alonso. Alonso låg då tvåa. Skälet till stallordern är naturligvis att Alonso ligger bättre till i förar-VM.

Jag kan ju inte låta bli att undra hur Ferrari gjort i följande lägen.

• Det börjar regna och båda bilarna måste in i depå för däcksbyte. Prio på förar-VM eller seger i loppet?
• Någon del, exempelvis ny förbättrad framvinge, som man bara haft en av inför racet, vem skulle få den?
• En förare hittar bättre inställningar på bilen än den andra. Håller man det hemligt?

Vad jag vill säga är att Ferrari naturligvis hela tiden gör prioriteringar och det rimliga är då att man gör det på ett sätt som ger mest smäll för pengarna. Det vore ju helt orimligt att inte göra den optimeringen mellan förares placering om man har chansen. Att sedan FIA har försökt förbjuda detta då de tycker att stallen ”riggar” loppen är faktiskt förståeligt. Det finns naturligtvis en konflikt mellans FIAs önskningar och vad stallen vill ha ut av en tävling.

De som är upprörda och tror att motorsport är en rent individuell sport, på toppnivå i rally, F1, etc., känns som de lägger ner tid på att följa en sport utan att förstått vad de tittar på. Bara för det finns en individuell resultatlista innebär ju inte det att team inte gör sina prioriteringar och val.

Tyvärr har jag ju mer än en gång pratat cykeltävling med människor som inte heller begriper hur man kan ha en tävling där man har individuell resultatlista men där lagkamrater åker för varandra.

En närliggande fråga i cykel är ”varför ligger cyklist x i klungan, när han kan cykla fortare?”  frågan. Alltså varför sticker inte snabbare cyklister iväg när de orkar åka snabbare än vad klungan åker vid ett visst tillfälle?

Jag tror ju att det bästa sättet att följa olika sporter på är att:

1. Förstå reglerna och ramverket för sporten och vilka konsekvenser de får.
2. Njut av hur duktiga utövare, ledare och stall är att nyttja det i 1. ovan.

Nu väntar jag på att någon rapporterar från längdhoppet i EM och upprörd över att inte totallängden av alla hopp räknas! Det verkar vara så sportjournalistik fungerar nu för tiden.

Jag ska prata med Kalle Abrahamsson

På campingen i Orsa hade de följande intressanta fordon.

Cykelbil.

Ni som följt Kalle Abrahamssons Vätternrunda i år har ju säkert undrat vad som händer nästa år.  Jag ska föreslå ovanstående fordon för nästa års Vätternrunda till Kalle. Tänk att ha några kolfiberracers på rulle med den!

Lite bilder från senaste dagarna

Cykling

Första elcykeln jag sett i faktisk drift. Användes av en herre på campingen i Orsa.

Tova och jag ute på en tur.

Hon var så trött ett tag. Trött i ögat alltså!

Vi behöver inte cykla så länge för att få skogscykling.

Träningstävling med klubben. Varmt som satan var det.

Mat

Saffranspannkaka med kokos i stället för mjöl. Riktigt trevlig.

Så gjorde vi egen Choritzo.

Jag skulle testa att röka korven. Här är spån och tre sockerbitar som bas.

Här är några färdigrökta. Kalas!

Nästa gång ska jag lägga spånet på rökens upphöjda plåt så det inte blir blött.

Om jag blir mördad vill jag bli mördad i Midsummer!

Fan vad trivsamt det är med halshuggna människor i Midsummer. Tre till fem lik och lite whiskey sedan är det mys så man kan tro det är helg.

Själv har jag inte tränat idag, mer än lite cykling med Tova. Vi körde nästan en timme på en liten runda. Vi hann knappt äta innan vi cyklade bort till grannen efter det.  Där lekte Tova till nio-tiden innan hon kom hemcyklande igen. Tufft med semester.

I dag har otroligt varmt här i Älvan. Av något skäl jag inte begriper själv så har jag därför tagit hand om mat och disk i ett stekhett kök, där jag dessutom bakat. Det blev ju inte mindre varmt av det!

Vad jag bakade? Energikakor. Ungefär så här.

Genuint skitkass!

I går körde jag dubbla pass igen, fast precis som tidigare låter det bättre än det är. Lite försiktig rörlighetsträning och kroppsövningar runt lunch. Fast mest letade jag efter prylar. Döttrarna hade nämligen lekt med det mesta jag använder av enkla redskap så som en käpp exempelvis. Fick till och med ringa sambon i ett desperat försök att finna info om var min käpp var. Låt mig säga att jag var lite ur balans en stund. Funderar fortfarande på att föra över pengar (lagom till ett par högprofilshjul) från Tovas konto till mitt för lite tröstinköp.

Dagens andra pass var rullskidor. Har förstått att det kallas stakpass, frånskjut grejar jag inte utan det är ren stakning som gäller, när man hackar sig runt på dom där märkliga sakerna som jag gjorde. Förresten, hur man ska kunna diagonala på rullskidor är för mig en gåta?! Hur som så är det en deprimerande tillställning den där rullskidåkningen. Jag sliter och sliter; hackar och hugger; flåsar och puffar; svettas och pinas med det klena resultatet att det går framåt något snabbare än gångfart. Bilden av en idrottsman som far fram på skidor och det jag presterar kunde inte skilja mer.

Med nuvarande tempo så stakar jag mig runt Vasaloppet genom en fantastisk kraftinsats på cirka tio timmar. Men det är inte sant, för jag orkar inte mer än någon 30-45 minuter med den belastning/fart jag hade i går kväll. Så här ser det inte ut alltså.

Dubbla pass idag!

Ja, egentligen var det tre pass. Jag handlade också!

”Dubbla pass idag!” är att betrakta som en ren kvällstidningsrubrik. Det är liksom inte fel, jag har tränat två pass idag, men det är inte helt rätt. Träningsvärdet har nämligen varit sådär i synnerhet på cykelpasset i kväll.

På förmiddagen körde jag marklyft. Jag började ju titta på styrketräning igen efter Vätternrundan och första passet blev en kalkon. Jag hade inte alls den ork jag trodde och dessutom lyckades jag göra mig illa i ryggen. Så det var halvförsiktig omstart idag, både för ryggen och knäts skull.

I kväll körde jag på MTBn lite lugnt i prick en timme. Mest för att få lite cykeltid med mitt onda knä för att se om det går att cykla. Det gör det men det gör nog inget om jag tränar på lite annat sätt några dagar till.

Nu känns det som träningslusten börjar återvända lite och jag har lite nya idéer. Snart i en blogg nära dig!

I fall dagens Touretapp är seg …

Istället för doping!

I år kom alltså – så vitt jag vet – första svenska boken som handlar om LCHF och träning. Den är skriven av Frank Nilsson och heter ”Istället för doping”. Då jag läst boken tänkte jag dela med mig lite av vad jag tycker, om du är intresserad. Men först lite bakgrund.

Genom Jonas Colting så hittade jag för ett par år sedan Mark Sissons Daily Apple som du hittar länk till här brevid. Mark’s Daily Apple är en av de bästa sidorna på nätet och hans idéer finns även i bokform – The Primal Blueprint. Genom att följa Marks och många andra webbar* under ett par år så har jag läst mycket om hur människor försökt föra över kunskap om jägar och samlarfolken, om deras kost etc., till något för oss i det moderna samhället. Många är inne på samma spår när det gäller mat, förhållningsätt till livet, träning etc. Men ingen är så komplett och genomarbetad som Mark Sisson och hans synsätt tilltalar mig. Det var med stort intresse jag köpte boken ”Istället för doping” eftersom det är den första bok på svenska som verkar ligga när Marks idéer. Dessutom med ett uttalat fokus på träning!

Om vi börjar med titeln ”Istället för doping!” så läste jag den, när jag beställde boken, som att författaren ska redogöra för något som är så kraftfullt – kost och träningsupplägg enligt omslaget – så att resultatet det ger kan jämföras med doping. Jag förstod ju att så kanske inte är fallet, men tyckte rubriken var lite smart. Nu är jag inte säker på vad rubriken betyder efter att ha läst boken. Jag tror Frank Nilsson vill sälja föredrag till idrottsföreningar om dopingens farlighet, kanske? Jag fattar inte riktigt vad doping har för koppling till bokens huvudsyfte, åtminstone inte på det sätt som Frank använder det i boken. Kapitel 10 handlar exempelvis om dopingens historia och dopingpreparat, varför?

Frank säger själv så här om boken i förorden:

Den moderna idrottarens alternativ till kolhydratuppladdning och doping.

Jägarkosten – mat för prestation och hälsa!

Träningsmetoder som optimerar ditt hormonsystem!

Det finns inget som styrker, eller ens påstår i boken, att man uppnår resultat jämförbara med doping. Låt oss säga att jag tycker dopingkopplingen i boken är usel och så går vi vidare och tittar på resten av boken.

Frank redogör inledningsvis för det sätt vi borde äta på enligt hans synsätt, ohälsa modern mat medför och hur kroppens hormoner samverkar när det gäller att åstadkomma träningsresultat. Inom alla dessa områden finns massor av material publicerat tidigare och inget av det Frank presenterar kan betraktas som nytt även om det inte är ”konventionell visdom”. Det finns faktiskt hela böcker inom respektive område. Trots det så materialet i boken inte särskilt genomarbetat. Det finns ingen klar tanke med målgrupp eller detaljrikedom. Vissa saker gås igenom noga, andra svepande. Vissa saker har referenser, vissa inte. Att, som jag nämnde tidigare, inte definiera målgruppen är helt obegripligt i en bok som handlar om träning. Det blir faktiskt så att jag i stycket ”Vilken typ av träning bör du bedriva?” tror att jag är med i tiotusenkronersfrågan med rubriken ”vilken idrott håller du på med om du ska träna så här?”. Jag vet faktiskt inte!

Några generella uttalanden om intervallträning och youtubereferenser på styrketräningsövningar så som marklyft är droppen. Frank har alltså inte ens lagt upp av honom utpekade som lämpliga videon på övningar han föreslår i boken på en egen hemsida, utan rekommenderar läsarna att söka på nätet om de föreslagna youtube-länkarna i boken inte fungerar! Här tappade Frank Nilsson mig totalt och jag undrar också vad Optimal förlag bidragit till. Jag trodde att ett förlags godkännande och namn åtminstone gjorde att man strävade efter någon sorts kvalité. En träningsbok som säger ”sök på nätet efter Squat så ser du hur du kör benböj” är bara för mycket!

Jag har vikt små öron i boken där jag hittat tveksamheter jag skulle lyfta upp i denna bloggning, men jag skiter i att gå in på detaljer. Jag tror inte det tillför mer än det jag redan sagt. Den här boken hoppas jag, för LCHFens framtid i Sverige, faller snabbt i glömska. Ska jag säga något positivt om den här boken så är det väl att den ger en idé om annat sätt att äta och ett mer hormonsmart sätt att träna, på svenska. Har man inte möjligheten att läsa engelskspråkigt litteratur så kanske denna bok kan fungera som en start.

Jag tror personligen att Frank Nilsson har gjort boken alldeles för isolerad. Han verkar inte ha någon förankring i idrotts- och träningsvärlden och han har inte heller använt ett förlag som stöttat honom. Det gör att hans bok blivit ett hopkok av det som Frank verkar läst sig till på webben, snarare än en bok med klart syfte baserad på någon faktiskt insikt. Han marknadsför dessutom oblygt sig själv som föredragshållare för idrottsföreningar och företag. Om föredragen håller samma kvalité som boken så finns det nog bättre sätt att använda föreningens pengar!

Köp hellre Mark Sissons The Primal Blueprint på exempelvis Adlibris.

Håller ni inte med, eller har exempel på annan litteratur man ska läsa, så får ni gärna använda kommentarsfunktionen.

* Tror man mer på böcker så kan man läsa det Cordain skrivit. Exempelvis The Paleo Diet.

Vårlik av Mons Kallentoft

Då har jag läst en bok igen! Det får inte bli någon vana, jag har trots allt läst en bok tidigare i år. Även denna gång är det en deckare som jag tuggat mig igenom.  Det är Mons Kallentofts fjärde bok – Vårlik – där vi får följa Malin Fors och personerna kring henne när de tar sig ann ett nytt fall i Linköping.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja i min recension eftersom jag är rätt kluven i mitt förhållningssätt till den här boken. Spontant skulle jag vilja påstå att det här är Mons bästa bok i serien med Malin Fors. Framför allt andra halvan av boken har rätt bra flyt och inbjuder till sträckläsning. Men första halvan ….

Det var nära att jag gav upp i inledningen av boken, min sambo som köpt boken och börjat gav faktiskt upp. Som alltid i Mons böcker så känns det som om boken och författaren står i vägen för berättelsen, främst då genom ett ganska taskigt författarhantverk. Det är mest påtagligt inledningsvis innan berättelsen fått så mycket substans att den står bra för sig själv.

Denna gång retade jag mig på:

• Fyllesocialismen och det ständiga fokuserandet på klassklyftor etc. Dels så är det en helt fruktlöst förhållningssätt till livet som Mons låter Malin Fors ha. Dessutom är det starkt överdrivet och omoget, vilket gör att jag tar avstånd från det Mons låter Malin tänka. Det blir liksom som det var ett fyllo på en parkbänk som resonerar om samhället! Överdriven och omogen fyllesocialism på en kvinna som inte fyllt 40, som dessutom är upptagen med massor av annat, känns inte trovärdigt eller rätt. Så här har det varit i varje bok, så det har kanske inte blivit sämre. Möjligtvis har tajmingen blivit sämre faktiskt.
• Överdrivna våldsskildringar. Sambon orkade inte igenom inledningen, så vidrig är den. Det är nytt jämfört med tidigare böcker och förstärker intrycket om att författaren försökt för mycket på något vis.
• Malin känns i mångt och mycket overklig. Mons överdriver och låter den ena livsavgörande frågan efter den andra inträffa dag efter dag. Tyvärr omöjliggör detta någon nyanserad bild av Malin Fors. Ja, frågan är om man kan få någon bild alls av Malin i boken. Även detta är förstärkt jämfört med tidigare böcker.
• Skildringen av Linköping är svår att känna igen för mig. Ännu svårare att begripa är den korta beskrivningen av Klockrike.
• Vem tänker på Tequilla var och varannan timme?
• Drömrösterna som svävar över Malin är ett berättartrick som Mons använt förrut. Funkar skapligt, men han har små barn med denna gång och får inte till det. Här är ett exempel:

Vem kan det ha varit som gjorde oss illa? Jonahan? Al Kabaris trosbröder? De där som gillar motorcyklar?

Som ni ser  haltar språket, ”trosbröder” är knappast en sexårings ord. För att sedan följas av ett barns mening ”… gillar motorcyklar?”. Exemplet ovan, rena faktafel om Linköpingsregionen, det kraftiga överspel i fyllesocialism, våld och bombardemanget av händelser för Malin gör att boken känns som ett hastverk med lite dåligt stöd från förlag och omgivning. Den har liksom inte haft tid att mogna helt.

Själva grunden i boken är rätt bra men boken skulle mått bra av mer kritiskt granskande från exempelvis förlaget, så hade man fångat de flesta punkterna ovan. Det känns som om Mons i panik över bristande förmåga att skapa en miljö för sitt berättande tagit i med storsläggan och därför använder han alldeles för onyanserade berättarmetoder. Han lyckas inte ens använda Linköping med omnejd på ett bra sätt utan måste ta berättelsen till Stockholm. En duktig redaktör hade nog kunnat hjälpa Mons  med uppgiften och förbättrat inledningen främst.

Andra halvan av boken är bättre än första, då bland annat Mons använder Stockholm som ram. Dels har han byggt upp berättelsen i boken så att han inte behöver använda dålig utfyllnad som i början. Deckardelen är så att säga självförsörjande med material. Jag får också känslan av att Mons verkar kunna Stockholm bättre och får bättre flyt i sitt berättande.

På samma sätt som tidigare, tyvärr, hakar jag upp mig lite på författarhantverket även i andra halvan. Varför ska butiker som passerar förbi i Stockholm heta sina rätta namn, medan BT i Mjölby ska heta DT? Skitsaker kanske, men det tvingar mig att ständigt förhålla mig till berättandet och hantverket, snarare än den berättelse som skrivs.

Får du boken gratis, läs den. Ska du betala själv, välj något annat. Det är min rekommendation.