Fem felfunktioner i en grupp – del 2

Tidigare skrev jag om mina reflektioner kring boken ”Fem felfunktioner i en grupp” men jag hade lite mer jag ville ta upp.

Det jag tänker på har koppling till ledningsgruppsarbete, eller kanske koppling till jobbet som ledare om vi ska vara noga. Det är två saker jag vill prata om. Den ena berörs i boken medan den andra helt är utelämnad.

Är det så?

Ordning och reda eller mottagare saknas?

Det här med stående möten som har agenda utskickad innan mötet, där själva mötet noga protokollförs med tydlig aktionslista är något som djupt rotat i svenska storföretag som jag jobbat i. I ”Fem felfunktioner …” så var den tidigare chefens möten just tråkiga.

En liten parantes. Stående möten är något som jag utvecklat stark motvilja mot genom åren efter att försökt fylla agendor eller försökt tvinga in en svår fråga på ett stående möte på en timme som också ska hantera sju andra ärenden. En stående mötestid ställs nästan aldrig in och anpassas i princip aldrig efter omständigheterna då alla har andra stående möten att gå till. Men dom som står i informationsträsket som jag ska pratar om nedan gillar ofta stående möten. Åter till huvudspåret!

I ”Fem felfunktioner …” så tar man just upp att mötesformen i företaget tidigare varit dålig. Mycket ordning och reda hade tagit udden av diskussionen och dödat mötet som arbetsmöte för ledningsgruppen. Det är döda möten när information sprids, men inte hanteras genom jobb på mötet. Den som invänder här kan då säga ”utan ordning, agenda och tidsram så skulle varje möte bli skit”. Men det är i princip det boken Fem felfunktioner … handlar om. Vad måste till för att en ledningsgrupp ska kunna arbeta på  och ha effektiva möten utan att det blir kaotiska möten. Inte tas agendan upp som den viktigaste delen i boken kan jag lova.

Genom mitt jobb på senare tid har jag också börjat fundera på aktionslistans varande i ledningsgrupper och projekt. Varför är ordningen så viktig och vad för den med sig? Jag känner inte till någon ledarskola som har ledaren som ordningsman, ändå är det snarare regel än undantag idag i de företag och projekt jag jobbat i på senare år. Det boken berör är just att ledningsgruppsmötet är arbetsforum för ledningsgruppen och sådana möten behöver inte nödvändigtvis vara strukturerade, förberedda och leda till aktioner.

Just aktionslistan är ett kapitel för sig när det gäller ledningsverksamhet. Varför behövs den? Varför måste en chef eller projektledare hålla reda på massa aktioner? När aktionslistan växer är det nästan alltid två saker som går fel. Det ena är att ledaren övertar trivialt ansvar från deltagarna i gruppen. Exempelvis ”kom ihåg att nyckeln till möteslokalen ska hämtas innan mötet” eller också så används aktionslistan för att sätta en aktivitet på pränt som ingen annars följer upp om inte ledningsgruppen gör det. Den saknar alltså i princip mottagare. Varför gör man en sak om det inte är någon som tar emot den eller efterfrågar den vid ett visst tillfälle? Jämför med att skriva kod i ett mjukvarutvecklingsprojekt. Där jobbar man med aktiviteter och behovsdatum för att de som jobbar i projektet ska få hjälp med att förstå vad som händer. Men om tidplanen är det ända ställe någon lär märka om saken är gjord så kan man med gott samvete skita i aktiviteten i fortsättningen. Om du invänder här och säger ”strategiskt arbete är viktig och får ofta låg prio, det har ofta ingen mottagare” så kan du ha en poäng, men tänk igen.

I bland känns det här som mitt ledarskap.

Informationsträsket – Har du funderat på varför människor skvallrar?

Har du någonsin hört något i stil med:

• Chef x var mycket bättre på att informera än chef y!
• Förr fick vi mer information om marknadsaktiviteter än vi har nu.
• Det bästa med att vara chef är att man har all information.
• Vi får aldrig någon information av vår projektledare om vad som händer i projektet.

Jag har lärt mig genom åren att människors känsla av ”brist på information” lika väl kan vara brist på information som brist på tid att bearbeta den information man faktiskt får. Men det finns mer än så. Varför efterfrågar människor information? Tänk om du som ledare säger ”fan, det är ditt jobb att söka rätt på den info du behöver för ditt jobb det är inget du får på gruppens möten”. Det är lite hårddraget men poängen är att den information man eftersöker – när man säger att någon är dålig på att informera eller svepande beskriver brist på information – är ofta inte den man direkt behöver för sitt jobb. Det kan vara ok – alla vill vi ha ett sammanhang – men det finns chefer och medarbetare som blir informationsknarkare i informationsträsket. Att få information är ett mål i sig!

När din ledningsgrupp blir en grupp informationsknarkare och dina möten är en del av informationsträsket, ja då har du gått vilse. Men det du är ingen speciellt dålig människa om du hamnar där då det finns mycket starka krafter som driver människor dit. Information är hårdvaluta, när vi skvallrar så byter vi information och det beteendet är djupt rotat i oss människor sedan årtusenden. Men kom också i håg att människor som söker information mycket väl kan visa en vanlig sida av osäkerhet.

Kolla hur människor raggar i baren en lördagkväll exempelvis! Den osäkre tvekar och frågar. Han/hon har inte info – tänk om han är här med kompisar eller flickvän – eller väntar på rätt tillfälle medan den som fått några öl i sig och bestämt sig gör sitt drag. Den osäkre har alltid ett informationsunderläge enligt sig själv.

Vad blev det av det här? Jo, boken behandlar inte två typiska felfunktioner – eller om det är symptom – som jag sett i mitt arbete. Vi pratar då om ledaren som ordningsman och medarbetare/chefer som har informationsinhämtning som sitt viktigaste mål.

Gårdagens pendling och dagens gnäll

Stack hemifrån tio i sju i går och var på jobbet prick halv nio, dvs 1:40 fantastisk vårcykling varav cirka en timme längs kanalen.

Göta Kanal sover än.

Det var rätt kallt och kanalbanken var rejält frusen. Det bar ett par kilometer som man lagt nytt grus på som var ”sådär” det var både lite löst och rätt stötigt. Det drog ner tempot rejält och jag funderade på att hoppa av kanalbanken i Ljung för att åka asfalt in till Ljungsbro. Men väl framme i Ljung så såg vägen längs kanalen ok ut så jag åkte där.

Lätt medvind, i synnerhet från Berg och skinande sol. När det gick lite fortare så kylde det på rejält då det fortfarande är ganska kallt men jag får ändå säga att det var fantastisk pendling i makligt tempo. Passdata:
Ride Time: 1:41:05
Stopped Time: 13:13
Distance: 38,43 km
Average Speed: 22,81 km/h
Fastest Speed: 41,81 km/h

I dag har jag sjukt ont i bröstkorgen efter vurpan i måndags. Inte bra, fortsätter det så här blir det sjukan! Börjar morgonen med Ipren och kaffe, känns seriöst.

Aftonbladet och Fejanbrudarna på speed

Aftonbladet har en kul krönika om Fejanbrudarna på speed – vi män klarar oss inte undan heller – det här är saxat ur inledningen:

Snubbarna å sin sida skryter inte om bak och städning mitt i natten, utan träning (tror jag det är):”Fett grymt pass imorse! Skönt att bara köra en aspekt av mma. I’m back!!!”

(Och här har 52 Belgian Blue:s med suspensoar i hans vänkrets tryckt ”gilla”.)

Lite längre ner så kommer vad det är som stör Åsa krönikör:

Man kan också bli lite bekymrad över varifrån det astronomiska bekräftelsebehovet kommer. Alla behöver vi bli sedda, men att därifrån ta steget till att bli en ivrig hundvalp som gång på gång springer och visar upp sin senaste pinne (läs: surdegsbak eller gympass) är steget långt. Samtidigt är det inte något nytt eller unikt med Facebook, det händer på vartenda mingel: vi visar upp det (som vi tror är) vårt bästa jag. Det är bara naivt att förvänta sig några djupare samtal.

Åsa har säkert rätt om vad vi bloggare och Facebookare vill ha ut av våra inlägg men jag tror lite av problemet ligger hos henne själv. När jag bloggar om cykel och träning så ”nördar jag”, det har sin grund i samma glädje som en datahacker ger sig in i diskussioner om Linux vs. Mac eller vinkännaren diskuterar någon typ av vin. På samma sätt hämtar jag inspiration i vissa träningsbloggar, exempelvis när jag läser om Bigmollos äventyr och det är säkert så att han söker bekräftelse men jag läser inte hans larv för hans skull utan för min. Bigmollo är inte ensam det finns många flera som jag gärna läser.

Så jag tror Åsa har en poäng men det hänger nog också samman med hennes känsla av egna svagheter och referenser. Å vem fan har sagt att Facebook är till för att uppfylla någon annans önskan.

Vurpdebut!

Ja så har jag då haft premiär i dag. Vurppremiär när man minst kunde ana det. På lunchen skulle jag stilla flytta mig från arbetsplatsen till gymmet. Det gick så där kan man lugnt säga.

Cykeln var av svart ”tjänstecykelkaraktär” – oglamouröst tyvärr, rätt skabbig dammodell – som när jag skulle ta några rejäla tramptag för att komma över en liten kulle valde att lägga av kedjan. Whops och jag fick gulla asfalt och grus mitt framför några förskräckt damer som gjort sin lunchgympa.

Farten var så låg att skrubbsåren inte kommer ”impa” på cykelkompisarn men jag lyckades slå mig rejält på höger knä och i bröstkorgen. Ett tag trodde jag att jag landade på styret med bröstkorgen men av skicket på mobiltelefonen att döma så var det den som samverkade med revbenen på ett intressant sätt.

Träningspasset blev sedan skit då bröstkorgen inte alls tillät något kettlebellmys. Jag tänkte då om och körde ben. Det var så där efter gårdagens intervall. Surben!

Surgubbe var inte jag trots att allt gick mig emot, men pensionären jag frågade om jag fick köra ”mellan på” när han satt på bensparkmaskinen går i den kategorin alla gånger. Jag sa inget när han började moppsa men ångrade efteråt att jag inte sa ”skriv en insändare i Corren, det är väl det ni pensionärer gör”. Hade jag gjort det hade jag i alla fall fått med mig något av värde från detta lunchpass.

Naturligtvis hade jag mössa i fall ni undrar.

Här får du hjälp att överleva måndagen!

Jag var uppe och hoppade 05:45 i morse för jag tänkte cykelpendla in längs kanalen. Jag hade förberett mig på lite kyla men hoppades på att medvinden skulle hjälpa till så att allt blev mums ändå. Men jag skiter i cyklingen i dag. Det har snöat! Inte jättemycket men tillräckligt för att jag ska få en ursäkt. Jag tittar på den här videon ett par gånger i stället.

Oerhört lättkränkta!

Nu pratar vi ben, inte flickvänner!

Cykelsuget börjar bli stort på många sätt nu men motvindscykling på landsväg – det blåser grymt idag – kan vänta lite så jag föreslog några kamrater att vi skulle köra backintervaller vid scoutstugan nu på söndagförmiddagen. Det blev relativt god uppslutning.

Micke (?) från grannhålan.

Emil.

Jonas och Tobias.

Fem personer blev vi som körde upp och ner för backen sex gånger. Festlig grej om man vill bli trött. För dom snabba låg man runt 2:20 – 2:30 upp. Jag hade väl göra 30 sekunder till. Det kändes förvånansvärt bra i benen, under tiden, men syret tar slut. Tyvärr verkar det som benen nu begripit vad vi gjorde på förmiddagen, nu när de tänkt och känt lite och nu är dom skitsura. Riktigt kränkta faktiskt och vill inte vara med på något kul alls.

Vad benen inte vet ännu är att det såg så bra ut längs kanalen att jag funderar på att cykla in den vägen till jobbet i morgon.

Bilden högst upp är tagen från Cycling Tips. Här kan du läsa den viktiga artikeln inför våren. Våren är förresten i fas med förra året rätt bra. Vi har lite mindre snö i år jämfört med den här bloggningen från förra året.

Ingen träning i dag

Tuffa tider!

Lopp och tävlingar 2011 – Önskelista

Ja, det är dags att börja titta på lite planering inför årets cykling. April ligger jag lågt, dels för jag tränat lite cykel och för att jag har lite andra planer. Sedan hoppas jag naturligvis att knäoperationen ska bli av i april. Helst ganska tidigt i april. Jag ska nog ringa och kolla progressen på måndag faktiskt. Det vore en mindre katastrof om det strular kring påsk med de roliga planer jag har där. Men det får ni inte veta ännu.

Så här ser önskelistan ut i år.

Grönmarkerat är på önskelistan just nu.

Jag har ju sumpat anmälningen till Cykelvasan vilket är lite surt och augusti är också den månad som jag är osäkrast på. Jag skulle kunna styra om den till att bli en ren landsvägsmånad med Mälaren runt, Gran Fondo och Glasrikeresan. Eller också så kör jag Mera Leras 12-timmars. Det vore en riktigt kul utmaning och den ligger bra till just nu.

Jag ska engagera mig i lite lokala aktiviteter mer i år tror jag. Saab har en del aktivitet med Mera Lera och med lite tur så blir det en Haga Cup även i år. Eventuellt åker jag med i några MAIF-aktiviteter också. Jag ligger också efter i klubbengagemanget lite, men även det kan vi kanske spotta upp lite nu när våren kommer.

Vi får se om jag orkar engagera mig i nya licensreglerna i helgen. Blir det för svårt att få licens så kanske jag får tänka om lite.

Vad händer för kul i år tror ni?

Kettlbell swings och blandade småhopp!

Exempel på blandade småhopp!

5x{ 25 kb swings 24 kg + 10 box jumps } på lunchen. Det är härligt att dom köpt kettlebells på jobbet. De är dessutom lite annorlunda jämfört med mina så greppet passar lite bättre för dubbelhandsfattning. Då är 24 kg ganska ok för swings även om det bygger upp lite syra i benen när man kör så många som 25 st. Att hoppa upp cirka 35-40 cm sliter mer än man tror, jag tror det är värre än swingsen faktiskt.

Avslutningsvis kan jag säga att jag i nästa liv ska ha en flickvän som är bancyklist! Sitter och tittar på ban-VM utifall ni undrar. Vilka ben tjejerna har!

Ja, lite gubbsjuka finns kvar!

Annars är väl inte bancykling det häftigaste som finns.

 

Kampen mot fetman fortsätter!

Även jag är svårkidnappad!

Jag är ju fortfarande rätt fet men idag har jag passerat ett delmål – jag är för första gången på länge under 90 kg i vikt på morgonen. 89,5 kg stod det på vågen i morse! Jag följer ett upplägg som ligger väldigt nära det som Eat stop eat förespråkar. Det bygger på fasta så jag äter inget på hela dagen förrän det blir kväll då äter jag ett vanligt mål mat.

På engelska kallas denna typ av upplägg Intermittent Fast (IF) och är väldigt vanlig i Paleokretsar. Dels för man tycker att det är nära hur det var en gång i tiden när vi var jägarfolk – då vi inte hade tillgång till mat regelbundet – men också för att har lätt att skippa mål på en mer ketogen diet. Man blir inte hungrig på samma sätt.

Jag gillar friheten med att inte behöva tänka på mat under hela dagen. Jag kan använda lunchen till annat och är jag lite hungrig vid lunch så sjunker hungern undan om jag tränar. Så träningen blir dubbel belöning. Tyvärr kan jag ha svårt att orka hela dagen med samma tryck, så efter fyra blir jag ibland lite seg på jobbet.

Jag äter också troligen lite mer än snittet på kvällen så jag går inte ner i vikt speciellt fort och det är inte riktigt som Eat Stop Eat mitt upplägg. Men för mig är det bara positivt att kunna äta mig mätt när jag äter. Det finns också en märklig effekt med fasta, det känns som jag ställer om mina referenser. Exempelvis så får jag lättare att äta med måtta, tillexempel om det finns godis, efter en vecka då jag fastat några dagar.

Kan jag få lite styr på det här så jag tappar lite vikt till så går jag nog över mer mot Leangains upplägg när jag går hem på pappaledighet.