Inspirerad hempendling

Nu är det bara två dagar kvar på jobbet!

Idag hade jag en blåsig dag på slätten igen. In till Linköping hade jag kanoncykling så fast kroppen var seg inledningsvis så rullade det på bra. Under 1:10 på 32 km när jag cyklade väldigt lugnt är helt ok.

När jag sedan skulle cykla hem så hade det mojnat något samtidigt som det blivit riktigt varmt. Härligt sommarväder med bara ben och armar gjorde att jag spottade upp mig rejält och cyklade på duktigt på hemvägen.Vad psyket spelar roll när man ska anstränga sig.

Det är lite intressant att jag trots allt hämtar mig så bra som jag gör efter helgens cykling och morgonens pendling. Det var i princip bara vänsterknät som inte var helt med på noterna men med lite trixande så kom vi överens.

I morgon räknar jag med glass på lunchen som återhämtning.

Idag är det backar – 15% för mig 14% för Girot

Den här står i toppen på Övralidsbacken.

Jag sitter här och myser i väntan på kungaetapp i Girot. Naturligtvis ska en rejäl backe i Girot firas med backintervaller hemma så Jonas och jag åkte iväg till Övralidsbacken utanför Motala för lite intervallkörning i blåsiga kalla Östergötland. Den backen bjuder på imponerande 10% i snitt med ett max på hela 15% lutning. Det svider rejält!

Lite uppvärmning och sedan började vi nöta upp och ner för backen. Totalt körde vi sex gånger. Wattnörden Jonas höll oss uppdaterade på sin fina form. Vi hade gjort en liten uppskattning i bilen hur hans 70 kg mot mina 90 kg skulle förhålla sig i tider eller skillnad i effekt. För att göra det lite lätt för mig så har jag sagt att backen är 800 meter, då stämde Jonas värden som bäst och att det tog Jonas 3 minuter upp. För mig tog det då 4 minuter.

Jonas värden.

Sedan satte jag igång och lekte med Analytic Cyclings webbsida. Ganska snabbt så bekräftade siffrorna vad vi redan visste.

Mina värden.

Som ni ser så utvecklar vi liknande effekt mätt i backen men 20 kg gör ungefär en minut extra åktid. Notera att vi alltså kör cirka 3-4 minuter på lite mer än 300 watt vilket svarar väl mot våra 4×4 minutersintervaller.

Jonas har åkt tre gånger uppför.

Idag i Girot så klättrar dom flera mil i lutningar med snittlutning på 9%. För skojs skull så tog jag en lättviktare som gör 20 km/h uppför bergssidorna i Italien och matade in i Analytic Cycling.

Dom har ju några mil i benen också. Både samma dag och de senaste veckorna.

Här är det bara ångest. Inte dödsångest som det var några minuter innan.

Jag tror det var femte gången uppför som vi jönsade lite då var kräkan riktigt nära. Sjätte gången var jobbig naturligtvis, men då var magin lite borta så det blev inte samma dödsångest. Annars så tycker jag nog att kroppen börjar komma igång riktigt skapligt lite mer effekt nu bara så blir allt så mycket roligare.

Jo, en sak till. Jag var tvungen att sova lite med Leo på det här. Jag blev rätt trött faktiskt.

Släkten tatuerar sig – Ska även jag?

Inte för mig, men kanske för kusin?

Då jag själv är inne lite på att skaffa mig en tatuering, för att hylla mina barn, så är jag naturligtvis intresserad av vad släkten håller på med. Genom fantastiska Facebook har jag fått reda på att det verkar gå någon sorts ”drive” i släkten just nu där man tatuerar sig.

Då jag samlat på mig några bra idéer på tatueringar så känns det lite fånigt om jag inte skulle ge kusinerna tillgång till dom så dom själv kan välja nu innan.

Den här funderar jag på själv. Tänka att sitta på möten och smeka armen.

Själv är jag inne på text. Jag ska skriva in barnens namn men det finns ett litet men, det är svårt att få symmetri med tre namn. Fyra är mycket lättare faktiskt. Det bästa med att ha barnen bara och hålla Cathlyn utanför är att man slipper fixa och trixa om det skulle uppstå en liten ”fnurra på tråden”.

Ni förstår nog själva vad som är ”före och efter” skilsmässan.

Idag behöver gubbkroppen vila – Sista fredagen på jobbet

Jag har börja förberett lite inför föräldraledigheten!

Idag så orkar jag inte cykla till och från jobbet. Det blir cirka 6-6,5 mil om dagen när jag cyklar så jag är värd en dag med bil tycker jag. Pendlingen går rätt fort och bra nu, jag har kommit lite i form i alla fall, men jag blir trött på kvällen så jag är inte världens roligast sambo när jag cyklar så mycket. Värst är ändå hungern. Jag hatar att vara hungrig hela tiden. Det är verkligen en baksida av cykelpendling.

Det här är sista fredagen jag åker till jobbet på mycket länge. Föräldraledigheten börjar den första juni och sedan är jag hemma i sex månader. Det ska bli riktigt spännande och intressant med lite ombyte. Jag började jobba för ungefär 25 år sedan och det ungefär 25 år kvar till pension så det är ganska exakt mitt i livet som jag får möjligheten att vara lite mer med min familj.

Du i svarta Toyotan. Du ditt as!

Du din jävla nolla i Toyotan i morse. Du ska vara glad för att jag inte kom i kapp dig i kön vid Fornåsakorset. Då hade jag skrivit det här från häktet och du hade varit under vård!

Vad fan är det med dig din idiot när du måste använda bilen som något maktmedel på vägen. Där sitter du med din odugliga feta medelålderskropp och lyssnar på P1 i ett desperat försöka att upprätthålla världsbilden så att dina jävla idiotattribut som chinos ska passa in samtidigt som dina barn sniffar bort hjärncellerna på eftermiddagen i ett soligt Motala.

Gör din skrumpna kuk att ditt liv är så jävla misslyckat att du anser dig ha rätt att riskera mitt bara för att känna dig viktig?

Det ser ut att bli en bra dag idag 🙂

Nä, ärligt, det här var inte kul

Risk för mycket kraftiga vindbyar.

Hemcyklingen idag tog nästan två jävla timmar vilket är något sorts bottenrekord. Det berodde naturligtvis på att det nog var det blåsigaste jag någonsin upplevt på en cykel. Jävlar vad det blåste! Jag var tvungen att stanna och vänta lite en gång då det inte gick att undvika att åka i diket om jag rullade på. Att släppa styret med en hand gick inte utan att känna fara för livet, så skulle jag dricka fick jag helt enkelt stanna.

Ett tag när det vinglade och krånglade som mest blev jag nästa som åksjuk. Balanssinnet gick väl på högvarv ute på Östgötaslätten. Högprofilehjulen bidrar inte till att göra saker och ting lättare direkt. Jag försökte slappna av men det var svårt att inte få ont i axlarna av anspänningen som blev av vinden som tröck och röck i styret. Det var helt enkelt en plåga med allt.

Det ända som var någorlunda ok var orken som sakta börjar komma. Jag nötte trots allt på i två timmar i skiten. Det är mer än man kan säga om vissa randonnörer i svart kombi, jag låter honom vara anonym . Jag tycker förövrigt att han kan skippa likbilen och köpa något i stil med nedanstående så han kunde hjälpa till på hemvägen.

Den här Mats skulle du ha!

Ska det vara så här säljer jag cykeljävlen!

Moppekränk

Ja jäklar, rejäl motvind och pigga ben gav 31,2 km på 1:00:45 och en rejäl trettilomoppekränkning. Årsbästa skulle jag säga och då var det inte förrän efter Berg som jag började köra. Men jag åker inte genom stan så en gång till. Jävlar vad rädd jag blev några gånger.

Asablåsigt!

Jag pendlade in och hem idag. In i morse var ju rena skrattfesten där jag försökte snurra lätt på benen för att spara knät men det ändå drev på rejält. 32 km på 1:08 ensam i mycket lugnt tempo är riktigt bra tycker jag. Dessutom funkade ju knät kanon så det var med ett stort leende jag åkte till jobbet.

Vi kan väl säga att hemresan gick lite mer trögt. Ett tag var det nog bland det värsta jag varit med om och jag blev riktigt rädd att jag inte skulle kunna ta mig hem med högprofilhjulen när det blåste på från sidan. Framifrån och lite uppför, ja då kändes det som om knäskålarna skulle ploppa upp som kapsylen på en Belgisk Trappistöl under vårklassikerna. Inte skönt, men det gick!

Jag rullar nog på i morgon också. Jag får säkert åka själv. Min kompis Mats har nog ledsnat på cykling efter helgens 40-milare. Jag tror nämligen han slängt sina skidglasögon uppe i Klockrikekorset.

Knappt en vecka efter operation

Dagens utsikt!

I tisdags var dom så inne och rotade i knät, dvs för en knapp vecka sedan. Så här ser knät ut nu på måndag morgon.

Fyra små sår är det som syns.

Det här är tillräckligt nära för att jag ska vara nöjd. Idag blir det cykelpendling in till jobbet så får vi se vad knät säger om det.

Nej, jag ser det inte överallt!

Min tidigare tomatpostning har rest frågan om hur gubbsjuk jag faktiskt är, det anses tydligen inte normalt att se rumpor i fruktdisken. Men jag kan inte se att det skulle vara något konstigt med mig. I den här bilden ser jag inget annat än det man ska se, nämligen välfilade fötter.