Skryt och bildextra!

Nya solglasögon är speciellt.

Jag vill riktigt slänga dagens dagishämtning i ansiktet på er alla. Sola mig i dess glans och njuta. Så alla bilder i bloggningen är från dagens dagishämtning samtidigt som jag bloggar om min häftiga träning och underbara liv. Ni medelålders kvinnor som vill slicka denna salta gubbkropp skriver namn och telefonnr i kommentarsfältet så hör jag av mig när jag får tid över. Ni medelålders män som är sugna har antagligen redan mitt mobilnr.

Skuggan! Var har du varit?

Alltså, det här var mitt tredje pass idag om jag inte räknar bålträningen jag får på morgonens första pinkning. För då är det fjärde passet! Ja, pinkandet är så kallad ”funktionell träning” som blandar tunga lyft med bålträning. När jag släpper på så blir den som en rasande brandslang, om ni förstår, och det ligger rätt mycket jobb bakom att kontrollera var själva leveransen hamnar samtidigt som en stor del av träningen är egenskydd då ovarsamhet lätt skulle kunna leda till en rejäl smäll i pannan med påföljande okontrollerat urinerande. Riktigt bra för bålstyrkan faktiskt!

Hade det inte varit för övervikten hade jag skrattat mig harmynt.

Dagens första pass, efter den funktionella träningen, påbörjades med 30 minuters intensiv blöjbyte och påklädning innan jag rullade mot dagis. Det var minus tio grader och nästan vindstilla. Leo sjöng i vagnen och det gick skittungt. Dessutom så brusade det i radion på mobilen hela jävla tiden, det började redan igår och lika lite som jag kunde hitta något fel då kunde jag hitta något nu. Det självlagar sig dessutom under dagen! Ni förstår vilken morgon!

Frosty!

När jag stängde av framlyset uppe vid dagis blev radion bra. Efter det var det enkelt som en plätt att cykla hem! Med lite flyt så behöver jag inte framlyse så många mornar till. Jag kan inte missa Gry, det blir liksom lite fel då.

Tänk att vara mig. Det är ju fantastiskt!

Så drog jag hem och mös lite för att sedan sätta mig på trainern. En timme på 240 watt gick lätt. 240 watt får vara referensen januari ut sedan blir det 260 watt för sötpunktsträningen.

Scottår!

Sedan blev det lite brådis att hinna med allt. Svettig drog jag på mig mina svettiga kläder från i morse – alltså mer proffs än så här blir det ju inte – och satte iväg mot dagis. Solen gjorde att jag bara var tvungen att testa mina nya glasögon och snygginghjälm.

Underbara Östergötland.

Det var så solen värmde lite idag. Om någon vecka så når den ner vid ladan på vår gårdsplan. Då blir det här ännu bättre.

Har du sett dig mätt ännu?

Det får ju inte bli för mycket av det goda så i eftermiddag ska jag ligga lite lågt och mysa med barnen. Underbara barn faktiskt. Bäst när dom är borta men underbara annars också.

Hjulsugarskolan. Dom drar inte en meter!

Jag tror jag ska undersöka möjligheten att börja sälja mina svettiga underkläder till de som inte känner sig så provocerade av min träning.

Nästa gång blir det rakt, jag lovar.

Nu säger prognosen sol i morgon också. Hur ska ni orka?

Lite av Underbara Östergötland.

 

 

 

 

Aftonbladet debatt :: Sluta posera med era träningspass

Jag bloggar om många pass och är ju faktiskt fyrbarnsfar!

På senare tid så har flera dagstidningar börjat bevakat tränings- och tävlingstrenden som råder nu ur ett allt mer surt och kritiskt perspektiv. Senast är Rebecca Weidmo Uvell (ett halv träningspass bara att skriva efternamnet) med ett inlägg i Aftonbladet Debatt som heter ”Sluta posera med era träningspass”.

Jag har ingen lust att leta reda på referenser utan jag listar ett par saker som jag anser vara sant som i sammanhanget är relevant:

• Väldigt aktivt konditionsidrottande behöver inte vara hälsosamt. Många, i synnerhet medelålders och äldre, har stor nytta av styrketräning, mindre av löpträning.
• Vardagsaktiv i skog och mark är sannolikt lika bra eller bättre än mer intensivt motionerande för hälsan. Skillnaden ökar sannolikt om högintensiva pass görs inomhus.
• Det är sedan några år status bland en stor grupp människor att ha bra tider på kända lopp så som Vasaloppet eller Vätternrundan.
• Vi lägger allt mer pengar på motionerande och tävlande.
• Sociala medier innehåller mycket information om hur vi tränar.

Rebecca har alltså rätt många rätt i min värld om vi ser vilka observationer hon har som grund för sin artikel. Jag håller dessutom med om att det är jävligt tröttsamt med de som inte tillför något mer på exempelvis Facebook än att lägga ut sina träningspass.

Men här någonstans börjar Rebecca och jag tänka lite olika. För det första så blir hon stressad av andra som håller igång och hon undrar om vi håller på för vår hälsas skull eller för statusen. Svaret är ju att det är status att träna och det är därför hon blir stressad. Anledningen till att det är betingat med hög status kan ju vara att det anses hälsosamt eller en signal om att man kan kontrollera sin egen tid, eller något helt annat.

Tyvärr är det allt för tydligt att Rebecca inte själv finner någon större glädje i träning så därför blir inte artikeln så värst mycket mer än gnällande. Det går trender i vad vi gör – golfbanorna håller väl på att dö ut exempelvis – men det betyder ju inte att det man gör som är trendigt behöver vara tråkigt. Snarare tvärt om. Det är ju roligare att cykla Vätternrundan nu än på många år då alla pratar om det, har koll på tider, tränar själva osv.

Det jag tycker Rebecca missar helt är att vi som gillar exempelvis cykling vill ju leva som riktiga cyklister som vi kan följa på nätet. Dom lägger ju ut bloggningar om tävlingar och träningspass eller om sina skador. Vi enkla motionärer tar ju bara efter. De flesta verktyg vi använder gör dessutom det väldigt enkelt att dela information via exmpelvis Facebook eller bloggar. Ja, i de flesta fall behöver man bara klicka i en ruta en gång så går det med automatik sedan. Där lever vi i vår lilla bubbla även om omvärlden retar sig. Här finns nog något som gör att vissa retar sig. Är det så att vi i vår lilla bubbla tror att vi är något? Va? Memil med pulsklocka och hängbuk! Vem tror han att han är?

Jag tycker Rebecca ska skita i att reta sig på oss och berätta vad hon har för intressen och varför de är roliga.

För min egen del

Jag fick faktiskt frågan indirekt för ett par veckor sedan om varför jag bloggade om min träning. Jag vet inte riktigt om jag hade något bra svar. Jag började för att hålla mig själv ansvarig inför en satsning på Vätternrundan för ett par år sedan och för att jag älskar att läsa andras bloggar om deras cykeläventyr. Det sistnämda är fortfarande sant och jag hoppas jag kan inspirera lite.

Men sedan tror jag att det är så här: jag vill prata lite om vad jag gör när jag cyklar. Ju mer jag själv tycker cyklingen är minnesvärd ju större är behovet av att offentliggöra insatsen. På så vis är det nog en form av skryt eller posering. Som fiskaren som tar kort på stora fångster eller resenären som visar semesterkort från Bahamas. Och det är väl så som Rebecca uppfattar det lite. Vi skryter ungefär som den som varit på fin semester och vi gör det hela tiden. Tråkigt. Men hon har fel i en sak, jag tar inte mina egna äventyr som grund för att värdera eller kategorisera henne.

Löpare är idioter, det vet ju alla.

 

Äntligen rullar det lite

Shopping i underbara Östergötland.

I går torsdag fick jag äntligen till lite cykling. En sväng med Leo till dagis och direkt till Borensberg för lite handling och så hem. Nu är vägarna kanon att cykla på för oss som har dubbdäck och det rullar på fantastiskt bra. Lämning på dagis, handling och hem gick på två timmar trots att det är flera mils cykling. Jag tror inte jag sparat mer än trettio minuter på att åka bil och då hade jag inte fått någon träning alls.

Jag gillar vardag på något sätt. Rutiner och enkelhet. Dessutom har jag snart sett alla avsnitt på Breaking Bad så det går kanske att få något gjort här hemma.

Ni som ser Breaking Bad förstår.

I kväll ska göras whiskeysås och i helgen blir det cykling. 2013 kanske reder ut sig till slut ändå.

Ett erbjudande klockan 06:00

Min kära sambo har idag överraskat på ett nytt och lite spännande sätt i arla morgonstund som det så fint heter. En krydda till familjelivet skulle vi kunna kalla det.

06:00 när klockradion slår på, det är Cathlyn som valt tidpunkt, så stänger jag av och puffar på min sovande älskling.

– Klockradion slog på, säger jag.

– Jag vet men jag behöver inte gå upp nu. Du kan få gå upp i stället, fortsätter hon.

Få gå upp i stället? Det lät ungefär som om vi diskuterade sista köttbullen eller tider i tvättstugan.

– Den är min, men du kan få den i stället.

Kan man ge bort en väckning?

Jag är fortfarande förvirrad men det gör inget för idag blir det cykling till och från dagis. Hostan är fortfarande irriterande men brevbäraren kan få den i stället.

Maxpingis

I natt har Cathlyn och jag kört en femsets Maxpingis i vår lilla husvagnssäng. Vintercamping i ett par veckor med fyra barn är fostrade men går från lätt skruvat till plågsamt när någon blir sjuk.

Max är rätt risig och trots flera mediciner så har han svårt med andningen. Massor av slem, hosta och orolig sömn är resultatet. Det blir rätt mycket sämre med hostan när han legat en stund. På det börjar Max också bli rätt sönderhostad.

En bit in på kvällen så hamnar då Max i vår säng och pingisen börjar. En långsam kuddrullare var inledningen från Cathlyn som servade. Jag vaknade en stund senare av att armarna somnat och att Max hostade och var ledsen. Dags för retur.

Matchen fick oväntat stoppas vid tretaget på grund av mardröm på åskådarläktaren. Röda ekorren från Pingvinerna på Madagaskar spöade tydligen upp Tova i servicehuset här på campingen och därför ville hon rejält ledsen gå in på pingisplanen även hon.

Jag förklarade att det inte fanns plats för spelare eller boll denna natt och hon fick gå tillbaka till läktarplats.

Cathyn begärde time out vid 5:30 för lite medicinering och matning av bollen och smachade sedan över till mig som nu sitter och undrar vad som ska göras.

Min coach Leo är vaken sedan länge så även om returen dröjer så är det full fart.

Kanske tidigt att dra slutsatser

Feberfri men rosselfylld.

Det här året börjar lite trevande, för att uttrycka sig milt. Max har varit en sväng på vårdcentralen i Sälen för sin hosta. Massor av mediciner och oklart läge gör att närmaste timmarna kan bli spännande. Men med lite tur så blir det snart bättre.

Vägen är lika slemmig som Max luftvägar.

Max delar förhoppningsvis nuläge och prognos med vädret. Det har varit katastrof för vintern i natt och nu på morgonen men det verkar kallna och skina upp snabbt så resten av dagen kan bli kanon.

Som sagt, närmsta timmarna ger nog många svar.

Nyårslöften

Jag tänkte dela upp mina nyårslöften i två kategorier – en kategori som gäller relationen till andra och en som gäller förhållningssättet till mig själv.

Jag som pappa, sambo och medborgare
Jag lovar att bli en ännu mycket bättre man under 2013. Lite äldre, kanske lite mognare och allmänt ännu mer fantastisk. Detta från en redan hög nivå!

Till mig själv

• Jag lovar mig själv att inte vägra mig något som  jag behöver inom mina hobbies.
• Jag lovar mig själv att jag inte ska behöva dricka något annat än Trappistöl om jag inte vill.
• Jag lovar att inte falla i fällan att spendera pengar på någon ny bil.
• Jag ska lära mig göra en sås till kött – så som Whiskeysås – som är oemotståndlig.
• Jag ska inte behöva äta så överkokt pasta som jag gjorde här om dagen. Aldrig mer!

Ja, då har jag spänt bågen högt även i år. I morgon är det dags att börja leverera.

Det här året är kört

Viktkurvan skenar, träningen är obefintlig, hostan ständigt närvarande, barnen bråkar och Max sover uruselt så nu ger jag upp på det här året. Det är kört!

Vi kunde ju stannat där och återkommit nästa år men det finns mer att gnälla över som bara måste ut så att jag kan gå in i 2013 renad.

Ljumskarna har tjurat till rejält efter lite skidåkning igår och förhindrar alla avancerade övningar i sängen vilket bland annat innebär att det är omöjligt att lägga ett ben över och ett under täcket. Och då har vi inte speciellt tjocka täcken.

I vinterstöket så kan jag reta mig på barnkläder som fungerar dåligt eller som är svåra att ta på. Nu har dock Max röda overall kommit upp på hatlistan av en tidigare okänd anledning. Den är sydd i något jäkla nollfriktionsmaterial som gör att all form av bärande av den superstor bäbisen måste ske under absolut maximal armstyrkeinsats av något som strävar att fara iväg som en blöt tvål åt något håll.

Nu är det bara att härda ut den tid som är kvar. Med lite tur så drar jag fast någon av barnens dragkedjor i skinnet under hakan på dom igen. Det gör inte mitt liv bättre men det skapa lite bättre balans i lyckolotteriet vår husvagn representerar.

Apropå elände, Cathlyns inköp av cider har överraskat något till det positiva. Så länge det finns cider kvar finns det faktiskt hopp.

Det virvlar i plånboken

När jag började jobba i 16-årsåldern så tjänade jag inte så där väldans bra och jag minns när jag på min arbetsplats – jag jobbade på en bilfirma – tittade på en kreditansökan i samband med ett bilköp. Personen som sökt kredit tjände 225 000 kr per år vilket kändes astronomiskt och ouppnåligt.

Så här många år senare tittar jag på min egen ekonomi och det är tydligt att fokus svängt från intäkt till utgift. Ja om jag som ung person skulle fått ta del av hur utgiftsidan ser ut i familjen Gustafsson en vanlig månad så hade jag troligen fått ångest.

Men december är ingen vanlig månad vad gäller utgifter. Först julstöket och så på det så drar vi upp till fjällen och då går vi från ”bad to worse”. Japp, första dagarna på vintersäsongen är en prövning. Liftkort och utrustning gör virvlar i plånboken. Korten går varma och mitt humör kräver en veckas after ski innan det nått normalnivån igen.

Det som nästan är mest fascinerande är att vi trots orgien i utgifter vid säsongens början tillhör backens absoluta underklass. Vi kör begagnade hyrutrustningar, Ullaredskläder och kommer skramlande i en gammal Folkabuss. Jag känner nästan förtvivlan när jag ser någon familj med tonårsdöttrar  där hela familjen är iklädda Peak Performance kläder och har utrustning av senaste modell. Tova och Alva är ännu så länge nöjda med några ”Surskallar” från lösgodisavdelningen i campingens kiosk, frågan är hur länge?

I och med smågrabbarnas ankomst så har inte Cathlyn åkt så mycket skidor tidigare år så i år så är det utrustning till henne och dubbla årskort för vuxen. Sedan ska Leo börja åka.

Nu ska alla vara glada i vår lilla husvagn, annars jävlar lägger jag mig i en låda på Hötorget och kräver ett trettonde barnbidrag i december! Och så åker vi skidor, om det så är minus 57 grader, då varje åk sänker snittkostnaden.

Glöm inte att le barn!

Kanonstart, verkligen!

Så här halvvägs in i tredje veckan av föräldraledigheten så måste jag verkligen stanna upp och reflektera över vilken kanonstart jag fått. Ja, verkligen – om jag får kommentera mina egna åsikter- det kunde knappast börjat bättre.

Första veckan började vi med ett jävla snöande och svinkallt. Så där minus 16 – 17 grader gör livet med barn så mycket härligare. Inte minst gäller det påklädningsrutinen av ungar som lever rövare samtidigt som man själv är påklädd och genomsvettig. Härligt, eller som vi säger här i huset: fanMaxiskt!

Vecka två så var Max sjuk och sov helt kasst om nätterna, om han sov alls. Livet kändes bedrövligt och väldigt begränsat då det dessutom fortfarande var Sebirienstämning om man gick ut. Själv var jag seg som sirap och fick inte mycket ur händerna.

Så här tredje veckan så har jag lyckats bli rejält sjuk själv. Febern är ständigt närvarande och jag har fått Tovas enastående hackhosta. Ja Gud vad jag känt mig eländig. Det är lite synd för jag tycker jag har fått lite bättre styrfart i vardagen – eller så har jag skruvat ner förväntningarna rejält nu – men med kroppen är det skit.

Hosta, feber, huvudvärk och den underbara feberryggen vilket denna gång inneburit brusten svanskota – känns det som i alla fall. Tandhalsarna var direkt kopplade till bihålorna här om dagen och det kändes som tandköttet ruttnat samtidigt som tungan blivit skinflådd. Så mycket talar för att det är en slänga av mul och klövsjukan som slagit till. Det kan inte vara något vanligt jäkla virus för dom har jag haft alla så det måste vara något nytt muterat.

Hostan är enastående och jag tänkte här om dagen att en rejäl magsjuka på allt det här skulle kunna göra livet rätt festligt. Tänk att bygga upp sådant tryck som jag gör när jag hostar och aldrig veta om kraften går ut bakåt eller framåt, så att säga. Det skulle kunna göra hostandet till lite av ett jullotteri. För att inte tala om hur man ska hantera hostan när man är tillsammans med andra. Ska man vända sig bort eller inte när man hostar blir ju frågan.

Gud hör bön var det uttryck som låg närmast till hands när Leo började ladda för diarrepruttanfall i går. Ett par gånger körde han en illaluktande smet i blöjan och jag såg goda möjligheter att få hans magstatus överförd till mig inom kort. Men det verkar ha stannat där. Leo är ok och själv är jag fortsatt trygg i mitt hostande. Lite tråkigt va?

Verkar jag bitter? Nä, inte alls. Jag är sjuk och fetman har återkommit med full kraft ch då blir jag bara lite kinkig. Det släpper snart då vi faktiskt går in i årets bästa tid med snö, skidåkning och afterski.

Sedan finns ju alltid tv-serien Breaking Bad!