Att aldrig lyckas helt

Att vara pappa till två relativt små tjejer- dom är fyra och fem och ett halvt år – där en av dom är relativt aktiv, sätter en del saker på sin spets. Något som är väldigt tydligt i vår familj är svårigheten att lyckas med vardagliga ting på ett sätt som vi tyckte var helt trivialt för sex år sedan innan första barnet kom. Jag skulle kunna ge en rad mer eller mindre lustig exempel, men efter helgens badfest så snöade jag in lite på barnsäkerhet.

För ett antal år sedan så var vi och badade i badhuset och då fanns en liten grabb som hade stora delar av bålen brännskadad. ”Stackars grabb” tänkte jag men tänkte också på hur det måste kännas att vara förälder till barnet. Nu när olyckan hänt så får dom först genomlida själva traumat, men sedan får dom se sitt tillkortakommande resten av livet. Jag vet inte ett skit om vad som faktiskt hänt men jag antog att föräldrarna varit närvarande. För bloggningen här spelar det dock ingen större roll då det var mina tankar snarare än det som hänt som var intressant.

Något år senare när vi precis fått vårt första barn var vi i Rättvik för att cykla. När vi kom till campingen så hade precis en femåring drunknat. Som småbarnsförälder reagerade jag starkt på det. Tydligen hade barnet lekt i det långgrunda vattnet vid Siljan och fastnat i någon fast monterad lekställning när det lekte. Barnet hade liksom fastnat under vatten vilket innebar att det tog allt för lång tid innan dom som började leta hittade barnet. Själv tänkte jag då ”stackars familj” och ”stackars föräldrar”. Men jag tänkte naturligvis också ”men hur tänkter folk, man måste naturligvis hålla redan på små barn, i synnerhet vid vatten”. Inte så att jag måste döma människor som råkat illa ut, utan mer för att jag lovade mig själv att jag naturligtvis inte skulle göra samma misstag.

Nu står jag här med två barn och allt som oftast är jag beroende av guds hand, medmänniskors goda vilja och en portion tur för att få livet att gå i hop. Vår stora tjej har stjälpt varmt vatten över sig från te-muggar och kaffe säkert tio gånger. Ungefär lika många gånger har hon klättrat på ugnen och  bänkarna kring spisen när jag kokat mat. Jag har naturligvis inte avsiktligt skitit i tillsynen, men det som låter enkelt när man inte har barn, exempelvis håll ögonen på spisen när du har något på den som är varmt, kan man inte lyckas med på samma sätt som tidigare. Kokar man potatis så kan man exempelvis inte hindra ett barn att gå på toaletten. Inte heller kan man undvika att baren håller på att slå ihjäl varandra eller ramla ner för en trappa, något som gör att man behöver ingripa. Då tappar man fokus och möjligheten för olyckor och elände ökar markant.

I helgen var vi och badade. Det är ju bara det att vår stora tjej vill göra saker på ett sätt som är mycket mer våghalsigt än lillasyster. Dessutom ska hon ju bada längre ut och på djupare vatten än lillasyrran. Jag försöker tvinga den stora tjejen att dra ner på ambitionen så att det inte blir för stort avstånd mellan barnen, men trots det så står jag helt plötsligt där; det enkla uppdraget att hålla ögonen på sina barn som badar har misslyckats. ”Var tog Tova vägen nu?” tänker jag för mig själv.

Det gick bra den här gången också. Som det nästan alltid gör. Men det var inte för att jag lyckas till 100% med lätta uppgifter utan för att olyckan inte var framme samtidigt som jag gjorde mitt lilla vardagliga misslyckande.

Hur ska man hinna med, jo …

Egentligen så är sommaren skit ur ett träningsperspektiv, åtminstone sett ur ett villaägar, småbarnsförälder, sambo och arbetslivsperspektiv. Träningarna blir naturligtvis mycket bättre när det är varmt. Vägarna är vackra, stigarna är torra och man kan köra med bara armar och ben. Men!

Det är i princip hopplöst att hinna med. Gräset växer som det var på anabola och sambon ska tydligen genomföra hundra projekt som alla inkluderar rejäla arbetsinsatser från mig. Trädäcket ska oljas, kanter ska hackas, det ska sås, vattnas, fixas, donas, fira midsommar och det är aktiviteter på jobbet. Jobbet ja, där ska allt vara klart innan semestern. Har jag nu någon fritid kvar ska jag bada, åka cykeltävling, grilla, köpa nya prylar, barnen behöver ditten och datten, poolen ska fyllas, poolen ska jag tömma och däremellan ska poolen flyttas. Om inget av det tidigare stämmer behöver poolen rengöras. (Då har vi bara en uppblåsbar enkel sak, inget svårt.)

Hemma behöver vi dessutom göra oss i ordning för semestern, fixa bilen, spola ur hängrännorna, köra med Round-up, såga ur fruktträden, ta hand om frukt, gå på barnens sommarfest och plocka blommor till midsommarstången.

Sedan ska man njuta också! Nej, ni fattar va? Det funkar inte, så ibland känns det skönt om jag kan dra fram ett ess ur rockärmen. En familjekombo!

Midsommarhelgens kombo blev camping på Kinnekulle Camping. Genom att placera familjen på campingen fick vi bland annat:

Bad på 30 meters avstånd från husvagnen.

Från förtältet!

Midsommaraktiviteter för småtjejerna.

Ponnyridning.

Vi fick dessutom midsommarstången på 50 meters avstånd.

Tova och mormor hjälper till och klär midsommarstången.

Men så skulle ju jag få lite träning också hade jag tänkt, annars hade det inte varit någon kombo! Så när det nu var ”uppdukat” för för familjen smet jag iväg en stund. Jag hade bestämde mig för att åka den skyltade (orange) vandringsleden som passerar genom campingen och går ett varv på Kinnekulle.

Kartan är tagen från www.kinnekulle.se. Direktlänk.

Jag åkte medurs ut från campingen.

Inledningen nere vid sjön var ”sådär” med helstelt.

Även om jag var pigg här, så har jag inte så bra teknik att det här går lätt.

Jag tog en karta i receptionen och började åka på den orangeskyltade leden. Det är fint nere vid sjön, men vill man få lite flyt så kan man åka asfaltsvägen ut ur campingen till man kommer in på leden. Den korsar bilvägen efter någon knapp kilometer och går på den några hundra meter innan den viker höger upp i skogen.

Det klättrar på ganska bra den första stunden upp till utkikstornet.

Om man vill kan man gå upp, eller fika i nedervåningen.

Det tog cirka 40 minuter upp i till utkikstornet som är bland det högsta man kommer. Klättringen är inte speciellt tuff om man är van cyklist och jag cyklade dit ”i turistklass” på 40 minuter. Men om du vill ut och åka första gången med nybörjarsambon ska du nog välja annan väg. Från tornet är det nedför i långa sträckor och ganska lättcyklat.

Det är omväxling!

Tyvärr störs rytmen lite av att det är mycket passager av stenrösen, stängsel etc. där man antingen måste trixa ganska rejält eller gå. Endel spångar är inte heller direkt lättcyklade.

Helt plötsligt blir det annan färg och växtlighet.

Ibland får man bära cykeln, speciellt där den orangemarkerade leden går parallellt med den blå (syns tyvärr inte på kartan ovan) men det är faktiskt värt det. Jag är inte säker på att man får se så mycket av stenlandskapet ovan annars om man väljer den blå leden.

Taget från samma ställe som bilden innan. Lite mer som att vara på Kreta än Sverige.

I ganska rask takt så betar man av stenlandskapet och kommer in i lövskog igen. Jag hade tittat lite innan och hade ”Lasses grotta” som ett måste. Plötsligt var jag där. Det tog lite längre tid än jag räknat med, cirka 2 timmar om jag räknat rätt.

Lasses grotta.

Från Lasses grotta och hem så var det ganska lättåkt. Jag hade mer eller mindre välgrundat sett Lasses grotta som den punkt man var längst från campingen. Som det var nu så tog det ganska exakt en och en halv timme från Lasses grotta tillbaka till campingen. Det är inte alls så mycket stigningar från här och hem, men det är väldigt fint landskap. Den enkla åkningen och scenariot gör att jag rekommenderar turen medurs från campingen.

Bara för att det är lättåkt från campingen betyder inte att det är tråkigt.

Härifrån kom jag!Här skulle jag ner straxt efter!

Jag cyklade ner till Råbäcks hamn. Det är inte långt från leden.

På väg ner mot campingen passerar man fantastiska gårdar och byggnader.

Det gör inget om du har någon form av karta, exempelvis sådan som finns i receptionen, som stöd när du cyklar. Men det är väldigt väl skyltat så du måste vara snudd på jubelidiot för att åka mycket fel. Man märker snabbt om man missat något. Det finns också goda möjligheter att korta ner turen och gina hemmåt om lusten faller på.

Leden går bra att cykla på, även om det kommer några branter lite hastigt på slutet. Det är ju inte heller direkt i ordninggjort för mtb så på vissa ställen kommer man lite fort ner där det blir stenigt och trickigt. Ta med extra slang om du är rädd för punka.

Trots det fina vädret räckte två vattenflaskor ganska bra. Jag fyllde aldrig på även om det fanns möjlighet.

Campingen får också godkänt. Bra nivå på servicehus mm. Det finns goda möjligheter att sova i tält. Tyvärr hade de ställt ner elen till sex amperé, vilket inte var ok. Då får man betala dyrt för el, men ändå köra kylskåpet på gasol. Annars hade det varit en svag fyra i betyg.

Det har tydligen hänt annat än Vätternrundan!

Gick in på Aftonbladets hemsida. Det har tydligen inte hänt så mycket sista dagarna så vakter som faller i hopp under kungaceremonier har högt nyhetsvärde. Det förklarar varför varför jag har snudd på rekord på bloggen. Vätternrundacykling är helt enkelt det roligaste man kan läsa om!

Jag noterade dock följande (här kan du läsa hela artikeln):

På bilden till höger så ser ni alltså en hunk! Stilförvandligen är en succé enligt Aftonbladet.

När jag började plugga på högskola så hade vi vid nolleföreläsningen reklam för kursen ”Interkulturell kommunikation”. Man belyste då hur svårt det kan vara att kommunicera övre kulturella gränser. Ett exempel var en affisch med bilder som propagerade för vaccination. Man hade en bild där ett sjukt döende barn låg i famnen på en ledsen mamma. Sedan gick mamman till doktorn. Satt i kö och fick slutligen sin spruta. Efter några bilder till så var barnet friskt, mamman glad och längst ned till höger var barnet i högform!

Problemet var att man i landet i fråga läste med start från nedre högra hörnet till övre vänstra och vaccinationskampanjen gick därför inget vidare!

Hur hänger hunken och exemplet ovan i hop? Tja, vi läser ju faktiskt från vänster till höger, men bildkombinationen är helt obegriplig. Tvärt om hade dock gjort saker och ting lite annorlunda.

Nu ska vi träna på annat!

Ja, nu när Vätternrundan är förbi så gäller det att sätta nya mål. Jag tror jag ska börja med mål för barnen.

Vätternrundan – Vilken kalkon!

09:42 gav vi oss iväg. Straxt innan stod vi med grupper som hade högtflygande planer. Allt från Sub7 och uppåt. Ett härligt spektakel.

Sub8 med Sub7 i bakgrunden.

Paprikan m fl.

Tydligen behövde vi stå vid toaletterna.

Fler Sub8or.

Notera Sub7orna i bakgrunden.

Väl iväg halkade jag rejält, tillsammans med några fler, på ett brunnslock inne i Motala. Men det gick bra. Hade ju varit väl kort att sluta efter knappa 2oo meter.

Så fort motorcykeln släppte så blev det full rulle. Riktigt kul! Vi rullade på bra och fick igång Belgiska kedjan bra. När vi började komma i fatt andra grupper så blev det rätt rörigt. Vi fungerade som en damsugare där många gick med, så gruppen bara växte och växte. Det blev rejält ryckigt och på väg ner mot Ödeshög så var vi exponerade för ganska rejäl sida mot alternativt motvind. Vi vände den belgiska kedjan några gånger vilket var smart!

Vi hade ganska tidigt en krasch. Det gick bra och det som såg ut som ett avkavlat tubdäck gick tydligen också att fixa.

Jag fattade dock ganska snart att om jag inte kunde hitta ett smartare sätt att ta mig fram så skulle jag aldrig orka runt. Det var flera saker som jag ”torskade” på. Det första är förstås förmågan. Det gick för fort för mig. Men det medförde också att jag hade lite för svårt att hålla rulle på vägen fram i det snabba ledet. Jag har kört rätt mycket belgisk kedja, men allt blir så skruvat när det går över 40 km/h så det som är relativt lätt i 35 km/h blir omöjligt. Man måste vara mer på hugget än jag var!

När jag försökte köra smartare så hade vi några perioder där det var svårt att hitta skydd mot vinden, jag kunde inte vila som jag behövde. Ner mot Ödeshög började det svida ordentligt. Då var klungan stor och vinden rejäl. Dragspelseffekten långt bak var rätt jobbig. Så när det såg ut att bildas en ny långsammare grupp så släppte jag resten och gick med de långsammare. Jag skulle aldrig orkat det tempot länge till så det var ett lätt beslut.

Jag tog det lugnt och käkade lite, men hade i princip bestämt mig. Jag har känt mig ganska omotiverad till cykling senaste månaden och hade ingen lust att pina mig. Det tog en rätt lång stund innan några andra större grupper kom i fatt och jag hoppades nog att jag hämtat mig lite när dom kom. Men när jag insåg hur jobbigt det var att hänga med grupperna i backar eller när det blev luckor så bestämde jag mig för att kliva av i Gränna. Samtidigt började det regna och det blåste sida mot rejält. Så det kändes rätt. Har jag betalat över tusen spänn i ett par år så kan dom bussa runt mig när jag ledsnat tyckte jag.

Jag åkte och såsade lite i grupperna som kommit i fatt. Jag hittade en Sub8 som skulle bryta (Björn) i Gränna. Det kändes ju bra med en kompis så …

Då det inte fanns någon depå i Gränna så rullade vi på. Helt plötsligt lyckades jag inte ens bryta! Jag hade dessutom struntat i alla stopp i Gränna så jag rullade på bra och hade åkt i från grupperna som kommit i fatt. Efter ett tag så kom Sub9 gänget, som formerat sig bra efter Gränna i fatt igen. Jag gick med dom och satt och led i svansen på den en stund, till jag såg Björn som hittat en busskur i ett backkrön. Där skulle han bryta. Kanon tänkte jag och svängde in!

Där i busskuren satt vi och tittade på de som rullade förbi och undrade vad det skulle bli av det här. Jag var ute och fånade mig lite med de som åkte förbi, med påföljden att två till bröt där. Nu var vi fyra i busskuren!

När svansen och kvastbilarna kom så klev en kille till av, så 5 personer bröt vid samma busskur. Praktiskt!

Dom tog oss i minibussar ner till Jönköping där det stod lite större ”kvastbil” och buss.

En Sub7:30 i Jönköping. Det hade gått bra.

Det kändes som det var en orange touch i bussen i Jönköping. 3 Conti Test Team satt på bussen. Av olika anledningar verkade det som. En anledning ser ni på bilden ovan.

Sub8 blir Sub1!

Känns lite pissigt nu. Jag hade nog orkat gå med Sub9orna ned till Jönköping. Jag pratade med Jonas som körde i den gruppen och han sa att det som tidigare var sida mot nu blev sida med. Så dom flög fram bitvis på västsidan. De fick också en riktigt bra tid. Men men …

Sub8 gänget klarade sig in på cirka 7:45 och Sub9orna som startade med oss på 8:30.

Fast det ska fan inte bli någon vana att hålla på så här!

Hejsan Skallepär, som döttrarna säger.

Briefing genomförd

Ledaren leder.

Har varit på genomgång med Paprikan och resten av Happymtb gänget. Gillar Paprikans förhållningssätt med mycket mer ”ad hoc” och ”prata med varandra” attityd. Nu är jag sugen på det här.

Några andra i gänget.

Ja, så här ser dom ut.

Solen lyste, men det är lite kallt.

Så passade jag på att titta på några startande. Det är ganska lugnt och behagligt tempo vid 20 tiden.

Nummerlappen hämtad och …

… benen är rakade.

Kvar är nu lite småfix på cykeln.  Jag ska sätta dit två extra flaskställ bakom sadeln och kolla några smågrejor.

Klockan 20:00 är det briefing på McDonalds i Motala. Ska bli kul att se de jag ska köra med. Jag har ju tyvärr inte haft möjlighet att delta i någon av de gemensamma träningarna så jag har inte träffat en enda av de i gänget. Om ni undrar hur jag kommit i en grupp utan att känna någon så har ni förklaringen här.

09:42 i morgon bitti är det start.

Väderprognosen ser mycket lovande ut.

Själv är jag nervös. Sista månaden har inte funkat kanon, även om det inte direkt funkat dåligt. Men om cirka 25 timmar vet vi om det gick vägen eller inte. Ni kan följa mig via Vätternrundans (välj resultat i vänsterkanten) hemsida, där ni också ser hur ni följer mig i mobilen. Jag har startnummer 20393.

När jag var inne i Motala och hämtade nummerlappen så inser man vilket evenemang Vätternrundan är. Hela staden kokar av cykelmänniskor från hela Europa. Det är långa bilköer och packat med folk. Vilket cykelmecka Motala är den här veckan. Häftigt!

Lance är sur!

Lance är måttligt imponerad av detta omslag då han påstår att han aldrig hade t-shirten. Den är alltså ett ”dåligt” fotomontage. Jag har svårt att bli så upprörd.

Läs mer här.

Minivättern

I fredags kväll var det dags för GP i Motala.  Tävlingen hade flera hundra startande som körde den mycket tuffa strandpromenaden. De flesta tävlande var mycket sammanbitna. Det märktes också på att ytterst få verkade ha stannat i depån vid cirka 900 meter.

Vi i vår familj hade en som gjorde debut i cykelsammanhang.

Tova.

Grannen Frida var med och hejade. Hon är också duktig på att cykla.

Det var spänt i startfållan!

Intervju.

Ebba med pappa.

Som alltid på Vätternrundans evenemang. Målgången är lätt kaotisk.

Första tävlingen avklarad i ett grått och regnigt Motala.

För de som åker idag – Tjejvättern tror jag det är – så är det uppehåll men rejält blåsigt.

VO2max – Ska vi se om vi kan lära oss något? [Uppdaterad]

Följande definition av VO2max är tagen i från Wikipedia.

VO₂ max (also maximal oxygen consumption, maximal oxygen uptake, peak oxygen uptake or aerobic capacity) is the maximum capacity of an individual’s body to transport and utilize oxygen during incremental exercise, which reflects the physical fitness of the individual. The name is derived from V – volume per time, O₂ – oxygen, max – maximum.

VO₂ max is expressed either as an absolute rate in litres of oxygen per minute (l/min) or as a relative rate in millilitres of oxygen per kilogram of bodyweight per minute (ml/kg/min), the latter expression is often used to compare the performance of endurance sports athletes.

Med rätt utrustning kan man alltså mäta hur mycket syre en person som max kan omsätta i arbete.  Om man tränar med wattmätare så pratar man ibland om effekten vid VO2max, P@VO2max. I praktiken så sammanfaller den ganska väl med din maximala femminuterseffekt, eller den du kör fyra gånger fyra intervall på. Man ska alltså vara fullt genomventilerad men inte gå på absolut max när man arbetar kring VO2max.

Det finns sporter/perioder/länder där man fäst sådan vikt vid VO2max-värden att man valt ut unga talanger i konditionsidrotter med hjälp av VO2max-test. Man har sedan fokuserat träningsinsatserna på de med högst värden i åldersgruppen*. Så långt har man inte gått överallt, men VO2max brukar användas som indikator för förmåga inom konditionsidrotter.

Den här kul tabellen hittade jag på VO2max World Records.

score	name	sport	notes
96.0	Espen Harald Bjerke	Norwegian cross country skier	This score was achieved in 2005 (7.3 liter/min, 76 kg body weight), listed on an article www.fasterskier.com.
96.0	Bjørn Dæhlie	Norwegian cross country skier	though another source has him recording a best of 90 ml/kg/min
92.5	Greg LeMond	cycling	US professional cyclist
92.0	Matt Carpenter	runner	Pikes Peak marathon course record holder
92.0	Tore Ruud Hofstad	Norwegian cross country skier	achieved in 2005
91.0	Gunde Svan	Swedish XC-skier	won a total of 4x gold, 1x silver and 1x bronze medals at the Winter Olympics.
91.0	Harri Kirvesniem	Finnish cross country skier
88.0	Miguel Indurain	cycling	professional cyclist
87.4	Marius Bakken	runner	Norwegian 5k record holder
85.0	Dave Bedford	runner	10k world record holder
85.0	John Ngugi	distance runner	World XC Champion
84.4	Steve Prefontaine	runner	from the US
84.0	Lance Armstrong	cycling	professional cyclist
82.7	Gary Tuttle	US runner
82.0	Kip Keino	runner	Olympic 1500 champion
81.1	Craig Virgin	distance runner	twice World cross country champ
81.0	Jim Ryun	runner	US miler WR holder
80.1	Steve Scott	runner	US miler 3:47

Females

score	name	sport	notes
78.6	Joan Benoit	distance running	1984 Olympic Marathon Champion
76.6	Bente Skari	XC-skier
74	Charlotte Kalla	XC-skier	achieved at only 2O years of age
72	Marit Bjoergen	XC-skier
72	Toini Rönnlund	XC-skier	achieved in the sixties sometime.
71.2	Ingrid Kristiansen	distance running	ex-Marathon World Record Holder
67.2	Rosa Mota	distance running	Marathon runner

Allt värden är i ml/kg/min. Som referens brukar en ung otränad man sägas ha 45 ml/kg/min.

Sysslar du med konditionsidrott så bör du beakta din VO2max, eller snarare din effekt vid VO2max, P@VO2max. Om du långa perioder bedriver träning som inte ökar din P@VO2max alls – och du inte på mycket hög nivå – så bör du fundera på hur du tränar. Se exempelvis Söndagsläsning – Mer om Watt. Du kan också titta på Ivans referenser i kommentarerna till Träna pigg!?.

Några kommentarer till värdena i tabellen

Det är vanligt att skidåkare sticker ut i sådana här tester. Det sägs att det beror på att de aktiverar stora muskelgrupper. Jag har även sett tabeller där exempelvis motocrossåkare har presterat förvånansvärt bra värden vilket skulle ligga i linje med det påståendet.

Notera att Armstrong har höga värden, men när han är satt bland sina gelikar är han inte en ”outliner”.

Tillägg: Såg detta lite sent: How to estimate VO2max using a power meter.

* Det jag läst visar att detta är ett ganska dåligt sätt att välja ut unga cyklister. Dels påverkar fysiska faktorer som arbetsekonomi och motståndskraft mot utmattning in. Men också ”vinnarskalle”, taktisk förmåga och träningsvilja är viktiga faktorer.