Soc och läkaren.

Ja det är lite pundarvarning på rubriken fast den är faktiskt sann. I onsdags så hade jag klumpat ihop en del måsten på eftermiddagen. Det första var hos socialen där jag fick skriva på massor av papper för att få bli pappa till Leo. Som förälder så exponeras man ibland för gamla samhällskonstruktioner och system som är mycket märkliga. Jag minns vår kurs på Försäkringskassan som vi båda gick på. Där förklarade man exakt allt som mamman behövde veta. Pappans delar var mer oklara och om man hade någon lite märklig fråga som ”jag är egenföretagare och undrar hur jag gör med mina tio pappadagar” så hade kursen eller kursledarna inget svar.

Socialen är kanske inte så extrem men det är konstigt att jag som trebarnsfar måste uppsöka socialkontoret för att skriva på två papper. De ska bevittnas men det borde nog grannen eller någon arbetskompis kunna göra. Dessutom känns det sådär att mamman ensidigt ska skriva på för delad vårdnad. Om vi är överens om att jag är pappan så borde det vara automatiskt kan man tycka.

Sedan bar det av till ortopedläkaren som tittade på mitt knä i några minuter och sedan konstaterade att det bästa nog vore att ”gå in och ta en titt”. Så nu börjar väntan om enligt tesen ”det är tre månaders väntetid”. När jag hörde det första gången, för rätt många måndader sedan, så var det alltså inte till operation utan till första läkarbesöket det var tre månaders väntetid. Men nu är det tydligen endast tre månader till operation, eller? Söver dom mig bara nästa gång kanske?

Jag är väl måttligt imponerad över alla som skriker om att svenska sjukvården är skit men slås ändå av vad mycket man kan förbättra. Ta bara en sådan sak som att läkaren fyllde i all info i datorn inför operationen. Sedan lämnade han över mig till sköterskan som måste ha min namnteckning på ett papper. Det rimliga hade varit att man skrivit ut ett papper från programmet som läkaren just använt och fyllt i informationen i. Men nej! Så gör man inte utan man tar ett blankt papper och måste börja om med allt inklusive namn, personnr och informationen som läkaren just matat in i datorn. Sedan kunde jag skriva på att jag förstått.

Vemihelvete.se kan få avsluta den här bloggningen.

Lite starkare idag. Lite!

Ja förra veckan var någon sorts rekord i gubbkroppskänningar. Jag började veckan på tisdagen med, för mig, tunga marklyft. På onsdagen körde jag intervall på roddmaskin och blev skittrött. Genom dom här två passen hade jag lagt en stabil grund för fyra dagar i Sälen. Vid lunchtid på torsdagen var jag i backen och åkte för första gången och då var jag totalt motoriskt trasig. Jag fick lite bättre ordning på kroppen under dagen men skidåkningen funkade inget vidare. Alva och jag gjorde några åk med käpp, dvs jag hjälper henne lite genom att vi har en käpp mellan oss. Det svider alltid lite extra i benen då man måste bromsa åt barnen också.

På fredagen var det i princip heldag i Stöten, eller Sparken, som barnen kallar stället. Då åkte vi med kusinerna och även om det var avbrott i åkningen och jag slapp bromsa barn så tog det på gubbkroppen. Nu hade träningsvärken från början av veckan klingat av lite medan det dykt upp mycket nya intressanta muskler i både överkroppen och på framsidan av låren.

Lördag och nya tag i backen. Många timmar plus lite längdåkning gjorde susen. Skidåkningen funkade bättre och bättre samtidigt som benen blev tröttare och tröttare. Många åk med Alva och käpp i rätt branta backar gjorde inte saken bättre.

I söndags så var Tova, vår stora tjej, inte 100% så Alva och jag gjorde några åk i backen. Sedan vek Alva ner sig och jag åkte själv några åk. Det var extremt snabba backar och jag blev helt andfådd av att åka ner. Det var så illa att jag fick vila en kortis innan jag åkte upp i liften igen.

Så, då hade gubbkroppen fått så den teg! I går när vi kommit hem efter en lång biltur bad jag min sambo om lite massage och när hon tryckte lite lätt på framsidan av låren var det nära till lipen. Jag tycker jag känner igen det här. Utförsåkning gör alltid så här med min stackars kropp. Jag blir liksom helt jävla söndertuggad.

Men idag är det början på en ny vecka!

Om jag vore en pistmaskin

Om jag var en pistmaskin idag så skulle mina larvfötter förmodligen ligga brevid, motorn hade skurit, förarhytten vara vandaliserad, någon hade pinkat i instrumentpanelen, plogbladen vara böjda, ja det mesta skulle varit skit faktiskt.

Det är den jävla skidåkningen som sänkt både mig och barnen så till den milda grad att jag passerat gränsen för kränkt och mer är sönderkörd och trasig. Tova ville helst ligga i fosterställning i husvagnen och kom inte ens ut i backen så det finns de som är ännu värre drabbade.

Det risiga chassit till trots så är det naturligtvis inget fel på hydraltrycket.

Fikar i Vansbro och ber att krampkänningarna stannar här när vi rullar vidare.

Garnkuk

Ja, då har jag kört dagens andra träningspass. Ett litet myspass med kettlebells piggar alltid upp. När jag kommer tillbaka in i stugvärmen och ska logga mitt pass så får jag se det här klippet på en väns Facebook! Studera inledningen. Vad är de hon har i handen?

Garnkuk i ett barnprogram!

Vad ska man säga? Dom som håller på med garn och stickar och håller på, känner jag en allt större skepsis till. Jag som trodde handledsvärmarna var absoluta botten.

1025. Va! 1025!

Ja det är skammens prägel över denna bloggning. 1025 är inget att skriva hem om så jag går i försvarsläge omedelbart och försöker förklara vad som hände.

Jag börjar träningen med att komma igång skitsent och som vanligt blir det stress. Jag biter dock ihop och kör kort fokuserad uppvärmning för att sedan gå direkt på dagens huvudnummer – marklyft. Jag har i rätt många veckor ökat 5 kg i veckan och nu börjar det svida på 5×5 med 75 kg. Jag kanske kan få ett par veckor till med den ökningstakten men sedan är det stopp.

Jag kör också en lätt dag med pull-ups och supersetar 3×4 reps parallellt med marklyftet. Sedan är jag tvungen att kasta mig på roddmaskinen. Jag har nämligen utmanat Niklas på jobbet i en man mot man där vi ser vem som ökar mest i förmåga på roddmaskinen nu under våren. Han körde igår och hade straxt under 1000 meter efter fyra minuter. Naturligvis skruvar och ursäktar han sig trots att det troligtvis är på toppens av hans förmåga. Jag däremot!

Jag har inte tid att köra någon uppvärmning innan jag pillar med roddmaskinen för att få till en repa om fyra minuter och sätter igång. Det funkar sådär får jag säga. Det funkar faktiskt uselt på alla plan. Så den förmåga jag suttit och mallat upp mig kring vid lunchbordet här om dagen är långt borta. Men som ni förstår så har jag många ursäkter som förklaring för mitt ynkliga beteende. 1025 meter. Härifrån kan det bara bli bättre.

Nu ska jag pyssla och köra dagens andra pass. Då blir det kettlebells!

Alla älskar kettlebells!

P.S. Flera har som jag reagerat starkt på klädtrenden med handlesvärmare och undrar om mina arbetskamrater har någon smak överhuvud taget. Svaret är naturligvis nej! Den här bilden tog jag förra hösten på en lunch.

Arbetkamrater. En med långa handledsvärmare.

Långpass på skidor blev kortpass med kettlebell

Jag hoppades på långpass på skidor idag men det ville sig inte riktigt. Jag har en rad svepskäl men de tyngsta är att jag var tvungen att göra lite inköp med familjen samtidigt som jag utvecklat en stark abstinens för kettlebellträning de senaste dagarna. Så långpass på skidor blev styrka med kettlebell.

Dagens träning blev tyngsta passet någonsin sedan jag startade med kettlebell och pull-ups. Passdata blev:

Clean and Press 5x{1, 2, 3, 4} med pull-ups/chins parallellt enligt 3x{1, 2, 3, 4} + 2x{1, 2, 3}.

Det blev tredje dagen med träning, inte helt i linje med Vasaloppets behov kanske, men helt ok ändå. Totalt tror jag att jag fick ihop sex träningsdagar denna vecka.

Så avslutar vi denna vecka med att konstatera att jag saknar en cykel i mitt stall. En riktig vintercykel med redigt feta däck.

Äntligen föll några grejer på plats!

I veckan som gick så hade vi en riktigt bra heldag på jobbet där vi jobbade med en del frågor om hur vi fungerar som grupp. När vi planerade upp det hela så ville vi ha en ”kul” aktivitet för att toppa det hela på seneftermiddagen. Det fanns några förslag men till slut så bestämde vi oss för att köra på Krukans förslag, nämligen att dreja.

Det är naturligtvis så att Krukan drejar massor redan och det kan vara så hon fått sitt smeknamn. Därför har jag varit på henne om att jag gärna skulle vilja ha en Kettlebell i lera. Jag har försökt få henne att göra en genom att be på knä; fjäska hejdlöst; erbjudit mig att köpa och betala dyrt; samt hotat med att dränka henne i hennes egen kaffekopp.

Ja, sista meningen låter hård men är naturligtvis ett internskämt. Krukan har nämligen drejat sig själv en kopp som är större än en normal kaffekanna. Jag tror det såg ut något så här när hon gjorde den.

Dubbla storleken på den och sätt på ett handtag så är ni där.

Jag är dock jäkligt tacksam för att hon satsat på storlek och form i när hon gör sina leralster och inte använder dom som reklampelare för små visdomsord som ”fånga dagen” eller så här.

Spring Anders spring!

Jag bara väntar på att hon kör fast dom där jävla handledsvärmarna i leran vid något drejparty så vi måste sitta och titta på ännu mer hemstickat på våra möten.

Dom som stickar lever i ett parallellt universum.

Var var jag? Det känns som jag slirade iväg på ett stickspår med Krukan där. Jo, medan jag gav mig hän åt drejningen och skapade små alster som vi nog gör bäst i att gräva ner, så som:

Ärad vare Gud i höjden, denna har jag gjort i …

så jobbade Krukan med en Kettlebell i lera.

Kolla! Skitcool!

Naturligtvis är klotet ihåligt. Med den informationen och byggbeskrivningen nedan bör ni kunna göra en själva.

Sätt samman och du är klar!

Så äntligen ser det ut som jag får en prydnadskettlebell! Den ska bara överleva bränning i flera steg och sedan ska den få lite färg och yta. Så där känns det som en sak föll på plats! Men, det som var så fantastiskt var att vi vid samma tillfälle även fick se Krukan i sitt rätta element. Vi är många som tycker mycket om Krukan och diskuterat om hennes puckelrygg, dåliga hållning och gamnacke totalt omöjliggör ett normalt liv. Att sedan vänsterfoten alltid ser ut att vara någon minut senare än högerfoten när hon kommer hasande i korridorerna gör det inte direkt lättare att se en plats för Krukan. Men så plötsligt händer det! Vid drejskivan ser hon helt naturlig ut.

Krukan.

Jag avslutad denna viktiga bloggning med höjdpunkten i min artistiska karriär.

Vad ska jag säga?

Jag fick mycket beröm av lärarinnan för mitt sista verk. Det i sig gör att jag starkt ifrågasätter hur nyttigt det är det här med krukmakeri.

Jo, en sak till. Man blir fan inte snygg av att dreja. Vi satt alla högröda med ögonbrynen i näshöjd och försökte ”centrera” den jävla leran vilket gjorde att vi såg ut som fårade tomater i ansiktet. Inte snyggt faktiskt. Hos oss som inte gör detta så ofta så gick det över efter ett par timmar, hos Krukan däremot …

Äntligen en rejäl vurpa och så lite vårkänsla!

Vilken dag det varit idag! När jag kom ut i morse så var det några grader kallt, fantastisk luft, blå himmel och fågelkvitter. Som gjort för skidåkning. Jag hade fått några skamliga erbjudanden på Facebook men fick inte ihop tiderna med en del barnkalasande vi hade inbokat så jag gick ut och vallade för att sedan dra in till Borensberg själv.

Vallningen var en utmaning idag och jag chansade lite med lila burkvalla. Fungerade riktigt bra, så länge jag orkade trycka till, trots att spåren var stenhårda i Borensberg. Med skapligt glid så jag kan väl säga att jag hade riktigt bra skidor idag för engångs skull. Så bra att jag inte hade en möjlighet att ta kurvan in under bron vid starten tillexempel.

Start och slut för dagens pass och platsen för sista vurpan.

Då jag hade en tid att passa och jag hade svårt att se hur lång tid saker skulle ta så spelade jag halvsäkert idag genom att åka ut på milspåret men höll mig parallellt med 34;an. På det hela taget så var spåren rena och bra men redan innan jag kom ut till 34;an så gjorde jag årets vurpa. Ganska snart efter att jag vikit av vänster från 2.5 km spåret så började jag tänka tankar som ”det är ju en rejält brant backe med tvär sväng här borta undra hur de löst det”. Det var inget bra, för när jag väl kom dit, så var jag redan förlorad. Stel som en pinne åkte jag ner för backen och kom nästan fram till den rätt tvära högern innan jag vurpade. Jag dunkade i ansiktet och kanade en bra bit men som genom ett under så klarade jag mig oskadd i allt utom skinnet.

Fint och hårt!

Naturligtvis får man aldrig vara riktigt glad, åtminstone inte så länge. När jag äntligen gjort en rejäl vurpa, inget småfjuttande som jag hållit på med innan, så kommer Stefan och klämmer in sex vurpor på ett pass och passerar mig med hästlängder.

Annars var kroppen ”sådär”. Jag körde benböj igår och ryggen var rätt seg idag. Men i morgon är en annan dag!

Lite passdata.

Shortened Google Maps URL: http://j.mp/e9c7ms
Started: 22 jan 2011 09:39:55
Trip Time: 40:33
Stopped Time: 12:22
Distance: 8,91 km
Average: 4:33 /km
Fastest Pace: 2:22 /km
Climb: 18 meters
Temp: -3 °

Det är inte bara känsla av vår i luften utan även på nätet börjar det spira, se exempelvis den här tråden på Happymtb.

Stickade stay-ups, typ

För oss som levde på 80-talet så kommer vi alla ihåg benvärmaren. Jag vet inte om det är något stort fel med benvärmare men de har på något sätt inte lyckats ta sig ur 80-talet och därför ser vi dom inte så ofta nuförtiden. Vilket kanske är synd! Jag säger ”kanske” för benvärmaren är mer ett årtionde och Fame än ett attribut som gör någon sexigare. Jämför gärna det med stay-ups.

Stay-ups lämnar få män oberörda vilket jag tror beror på att i rätt utförande så lämnar de viktiga delar naket samtidigt som det på någotsätt förhöjer de delar de täcker. Nu undrar ni säkert var jag är på väg, men innan jag kommer till sak måste jag ta upp en referens till, nämligen den avklippta fingervanten.

Ett lodisattribut!

Ja, jag kanske är hård mot den avklippta stickade fingervanten men för mig är det uteliggarvarning på den. Till sak! Jo förstår ni, på jobbet har det dykt upp något som är lite mittemellan de tre referenser jag visat för er, nämligen handledsvärmaren.

Så här typ!

Ja, mina arbetskamrater som kör handledsvärmare når kanske inte riktigt upp till bildens variant i sina hemstickade alster – bilden är tagen från Vifflas blogg – utan kör mer rättframma varianter. Men ändå – jag tror ni förstår – det är svårt att förhålla sig till skiten. Är detta handledens motsvarighet till stay-ups som dom sitter och viftar med på arbetstid? Ja bitvis uppfattar jag det så men det vill liksom inte lyfta. Uteliggarkänslan av avklippta fingervantar, snor och ”har du en femma?” är där tillsammans med en känsla av lite mysigt hemmastickad.

Så nu undrar jag om jag ska behöva leva länge med känslan av slampiga mysiga hemmastickade bagladies eller om vi snart kan parkera detta udda djur – som handlesvärmaren är – i vintern 2011 och låta det stanna där som benvärmaren stannade i 80-talet? Vad tror ni? Eller är det så illa att det snart kommer finnas neonfärgade massproducerade varianter på HM snart?

Jag känner en viss oro för var vi är på väg?

Dagens träning – vad har hänt på ett år

Dagens träning bestod av ett relativt tungt kettlebellpass. Så efter uppvärmning följde:

Clean and Press 5x{1, 2, 3} och Pull-up/chins på samma sätt parallellt.

Sedan vilade jag lite kort och drog i gång med swings. Målet var att köra 200 swings med 24 kg kettlebell. Det lyckades jag med även om det kanske tog lite mer tid än jag räknade med. 14:40 sa klockan – men den strulade lite så ta det inte för allvarligt. Det var tunga 14, nästan 15, minuter och jag hade lite Tabatasyrebristångest efter 80 swings. De första 80 swingsen körde jag ganska snabbt, i grupper om 40, med en hand enligt 10/10. Greppet funkar riktigt bra. Jag har handskar för kylan det hjälper till att skona handen lite och gör det lite lättare, men jag är rätt nöjd ändå.

Jag kunde inte låta bli att jämföra med hur det såg ut förra året. Så här dags hade jag tränat på ganska bra under en lite längre period, men inte så mycket kettlebell utan mycket cykel på trainer. För kettlebell kan jag inte alls se att jag körde med denna typ av belastning förra året vid samma tid. Jag har kört 200 swings på 16 kg, vilket är en helt annan grej.

Lite intressant är det att jag så här års förra året tyckte jag tränat på bra, jag var i bättre form än någonsin och kämpade på. I år tycker jag att jag tränat lite, för lite, tycker jag är i dålig form och jag presterar ungefär lika, eller till och med lite bättre, i vissa aktiviteter så som kettlebell. Jag såg det när jag körde rodd på C2an på jobbet här om dagen också. Det ser skapligt ut. Det med ett helt annat träningsupplägg! Det är så konstigt att jag inte ens är säker på att det är rätt!