Ankarlift a.k.a Anklift

Jag sitter i en tågkupé och hatar mitt öde att ha hamnat i någon sorts barnvagn i min tågfärd på väg upp mot Huvudstaden.

Negativ energi är inget jag gillar så jag trycker under tankarna samtidigt som jag torkar bort lite päronsaft som jag fått på jeansen. Men tanken på saker som retar mig hänger kvar.

I lumpen hade jag en kapten som hävdade att han endast hatade två saker i livet: att starta något med snöre – typ gräsklippare – som var svårstartat och att montera snökedjor på en lastbil.

Min lista är mer dynamisk men kommer möjligen alltid innehålla två punkter.
1. Kommunister som oemotsagda får säga sig värna demokrati och de svaga i olika sammanhang. Fast frågan om detta inte är så dumt att det är humor.

2. Ankarliftar som drar snett. Att åka i par med en av tjejerna är surt. Den jävla liftpinnen måste sitta så lågt att den sitter i knävecken på mig.

Det är skit med den låga pinnen som gör att man får stå konstigt med böjda ben. Men nu åker jag sällan med en av tjejerna utan med två. Då åker Tova på höger sida och Alva framför mig. Då sitter liftpinnen så där lågt men det går dessutom rejält trögt. Hela jävla ankaret drar snett och muskeln som kan motverka denna rörelse är samma som man belastar till max när man flyttar en bok åt sidan. Nu är dock krafterna lite större än vid bokflytt när jag bökar där i liften.

Dessutom är jag inte säker på att det går att motverka momentet ens om jag hade muskler till det. Det finns liksom inget stöd som kan fungera som mothåll.

Den här typen av hard core Ankliftsåkning (tjejerna har trots ganska riktade insatser lite svårt att komma ifrån detta namn) sliter fint på ben, rygg och axlar vilket bidrar till trivseln.

Det märkligaste är att i denna jävla liftmissär så har Alva, och kanske Tova, sin bästa stund i backen. Det är här i Ankliften det bara är vi. Vi är nära. Vi pratar och vi älskar att åka lift.

Publicerat på februari 22, 2012, i Vardag. Bokmärk permalänken. 2 kommentarer.

  1. Man har haft många fina stunder i ankarliften. Åtminstone tills hustrun kastade ankaret om fötterna på mig när vi skulle kliva av. Jag slog på arslet och fortsatte uppför den där rampen med alla slalompinnarna framför och sedan ner i snödrivan på andra sidan innan skidorna löste ut. Sedan dess åker jag endast sittlift…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: