Bloggarkiv

Jag höll på att slöa till mig

Mörker, lampa och snö. Nästan alltid en kanonkombo.

Mörker, lampa och snö. Nästan alltid en kanonkombo.

I morse så cyklade jag bort med grabbarna till dagis och fick njuta av några grader kallt och lite mörker. Så långt var dagen ingen utmaning men sedan hade jag ett måste inne i Borensberg som jag försökte lösa med alla möjliga och omöjliga upplägg där alla innehöll en bil.

Skulle jag åka innan jag hämtade Leo och ta honom på hemvägen. Tja, men hur blev det då med Max sovning? Hämta Leo först blir inte bra för då måste jag greja med Tova och Alva som kommer hem i samma veva. Men så tänkte jag om och och tänkte rätt. Max sover i kärran när jag cyklar in till Borensberg! Precis så tänkte jag, fast på engelska, så det lät skitcoolt!

Här var ju inte direkt skottat. Någonsin!

Här var ju inte direkt skottat. Någonsin!

Jag tog ett par pepparkakor och packade ner Max och så iväg mot Borensberg. Det är inte så långt om man ginar grusvägen över gamla ålderdomshemmet. Den taskiga skottningen där hade ju inte gjort vägen längre men det tog liiite längre tid och var liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiite jobbigare. Det var inte skottat ”ever” som jag tänkte lite coolt.

Det går trögt men jag cyklar!

Det går trögt men jag cyklar!

Märklig känsla att det gick att cykla men det bet bra i hjulspåren. Själva kärran gick dock utanför något som kunde kallas upptrampad mark. Jag tänkte att om jag slutar trampa så kommer jag fastna för evigt – stuck for ever – och vevade på.

Taskiga kontraster på vintern men den bil som åkt har släpat froten eller undersidan i snön.

Taskiga kontraster på vintern men den bil som åkt har släpat fronten eller undersidan i snön.

Som alltid när jag gör något sådant här dumt så kommer jag halvvägs innan jag fastnar. Det är liksom omöjligt att backa då utan att känna sig som en förlorare och det är dessutom lika jävla jobbigt att tas sig ut åt båda hållen. Promenaden med cykeln och kärran i lössnön blev precis sådär underbar som allt tungt arbete i lös snö blir. Jag tänkte tillbaka på när Alva åkte utanför pisten i Näsfjället och körde ner sådär 25 meter nedför en slänt som inte var pistad. Jämfört med det var det här ingenting faktiskt. Då var snön mer än metern djup – ”more than 1.09361 yards deep” tänkte jag snabbt som ni förstår.

Så här såg det ut när det tog stopp.

Så här såg det ut när det tog stopp.

Kanonfin träning hela vägen men vips så var det plogat igen, kräkkänslan avtog och vi rullade snabbt in mot Borensberg.

Borensberg!

Borensberg!

Ren lathet höll alltså på att kosta mig dagens pass som totalt inklusive morgonens lämning och hämtning landar runt 2,5 – 3 timmar. Då var jag först uppe och lämnade Leo i morse, inne i Borensberg vid lunch och skarvade med en hämtning av Leo efter det.

Strömen.

Strömmen.

Nu blev ju resan in till Borensberg något i hästväg men trots det så tog den bara 45 minuter. Om det hade varit plogat så hade det nog bara tagit 10 minuter mer än med bil. Det är helt otroligt vad bilberoende man är i onödan.

Skriv ut och sätt upp bredvid gårdagens.

Skriv ut och sätt upp bredvid gårdagens idolbild.

I morgon är det slödag här hemma då Leo inte har dagis (just den meningen blir inte häftigare på engelska faktiskt).

Skriv ut den här också!

Skriv ut den här också!