Kanonstart, verkligen!

Så här halvvägs in i tredje veckan av föräldraledigheten så måste jag verkligen stanna upp och reflektera över vilken kanonstart jag fått. Ja, verkligen – om jag får kommentera mina egna åsikter- det kunde knappast börjat bättre.

Första veckan började vi med ett jävla snöande och svinkallt. Så där minus 16 – 17 grader gör livet med barn så mycket härligare. Inte minst gäller det påklädningsrutinen av ungar som lever rövare samtidigt som man själv är påklädd och genomsvettig. Härligt, eller som vi säger här i huset: fanMaxiskt!

Vecka två så var Max sjuk och sov helt kasst om nätterna, om han sov alls. Livet kändes bedrövligt och väldigt begränsat då det dessutom fortfarande var Sebirienstämning om man gick ut. Själv var jag seg som sirap och fick inte mycket ur händerna.

Så här tredje veckan så har jag lyckats bli rejält sjuk själv. Febern är ständigt närvarande och jag har fått Tovas enastående hackhosta. Ja Gud vad jag känt mig eländig. Det är lite synd för jag tycker jag har fått lite bättre styrfart i vardagen – eller så har jag skruvat ner förväntningarna rejält nu – men med kroppen är det skit.

Hosta, feber, huvudvärk och den underbara feberryggen vilket denna gång inneburit brusten svanskota – känns det som i alla fall. Tandhalsarna var direkt kopplade till bihålorna här om dagen och det kändes som tandköttet ruttnat samtidigt som tungan blivit skinflådd. Så mycket talar för att det är en slänga av mul och klövsjukan som slagit till. Det kan inte vara något vanligt jäkla virus för dom har jag haft alla så det måste vara något nytt muterat.

Hostan är enastående och jag tänkte här om dagen att en rejäl magsjuka på allt det här skulle kunna göra livet rätt festligt. Tänk att bygga upp sådant tryck som jag gör när jag hostar och aldrig veta om kraften går ut bakåt eller framåt, så att säga. Det skulle kunna göra hostandet till lite av ett jullotteri. För att inte tala om hur man ska hantera hostan när man är tillsammans med andra. Ska man vända sig bort eller inte när man hostar blir ju frågan.

Gud hör bön var det uttryck som låg närmast till hands när Leo började ladda för diarrepruttanfall i går. Ett par gånger körde han en illaluktande smet i blöjan och jag såg goda möjligheter att få hans magstatus överförd till mig inom kort. Men det verkar ha stannat där. Leo är ok och själv är jag fortsatt trygg i mitt hostande. Lite tråkigt va?

Verkar jag bitter? Nä, inte alls. Jag är sjuk och fetman har återkommit med full kraft ch då blir jag bara lite kinkig. Det släpper snart då vi faktiskt går in i årets bästa tid med snö, skidåkning och afterski.

Sedan finns ju alltid tv-serien Breaking Bad!

Publicerat på december 20, 2012, i Vardag. Bokmärk permalänken. 2 kommentarer.

  1. Åh, vad härligt det låter. Lycka till och krya på er…!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: