Månadsarkiv: februari 2012

Tack för att jag får lära mig ödmjukhet

Jag hade helt enkelt blivit för mallig när jag likt en segerrusig Ranelid förkunnade att jag var multiresistent och klarade alla tänkbara virusattacker utan att insjukna. Jag visste ju att det inte riktigt var sant – mina knän är bland det vekaste som existerar – men jag har inte haft något som riktigt stört världsordningen på länge.

Men nu är jag alltså fullt medveten om min dödlighet igen. En ständigt närvarande skitförkylning, eller vad det är, har tagit ner mig på jorden de senaste dagarna. Tack. Jävligt mycket tack.

VM i virus

Någon som vet när VM i virus bryter ut? Vår familj är nog direktkvalificerad och då vill man ju inte missa.

Dom kallar mig Iprenmannen

I går kväll hade jag lite feberfrossamys men sedan dess har det lugnat ner sig lite på den fronten. Nu är det lite mer allmänt elände men jag har hopp om att ytterligare Ipren och bra after-ski ska lösa allt.

I morgon blir det heldag i backen alldeles oavsett skick. Kan krävas många piller och ett bra kvastskaft för att palla det men ges möjlighet till skidåkning så ska den tas.

Not in condition to fuck

Två riktigt tunga träningsdagar, piss-sömn och några möten gjorde att jag gick från stor potent cykelfantast till vrak på några timmar här under eftermiddagen. Den som yttrade den klassiska filmfrasen i rubriken var fan i bättre skick när han yttrade sig än jag är nu.

Trots detta matar jag ut denna viktiga information till er!

Lite ont i halsen och feber som gjorde att hela kroppen värkte ska nu fördrivas ut ur kroppen med hjälp av iglar, sugkoppar, alla preparat på dopinglistan, analblekning och ryggläge. Allt detta gör att jag kommer gå stärkt och vacker ur denna prövning.

Ytterligare en natt i paradiset alltså.

Det närmar sig och det märks

Idag är jag skittrött efter en natt där jag blev väckt säkert tio gånger. En gång av de tio var Leo skyldig. Han är sällan vaken om nätterna men ibland så är han ledsen och står upp i sängen när jag kommer in. Så var det i natt. Han lugnade sig snabbt och låg och pratade för sig själv på sitt rum efter att jag gått tillbaka till min säng.

De övriga gångerna jag blev väckt var det min nu kolossala sambo som snurrade. Och snurrade. Och så snurrade hon lite till.

Det är en mage i gigantiskt format som snurrar med varje gång och gör att sängen skakar och svajar. Som bonus rullar ibland Cathlyn in i min säng och då måste jag knuffa tillbaka henne innan jag kan somna om.

Nu är det några tuffa veckor men sedan lättar det och vi blir ytterligare en i familjen. En till sådan man kan lukta på.

Det roliga med att få en bäbis när man har en liten redan är att den äldre av bäbisarna helt plötsligt känns så stor. Både i storlek och förmåga.

Bit ihop nu Anders!

Så mycket elit

Ni glada motionärer som har några futtig träningstimmar i veckan måste naturligtvis ligga i om ni ska höja er låga förmåga.

Det är något helt annat när man är på den nivå jag är. Jag menar effektsiffror som ett kärnkraftverk och gott om träningstid. Ja då kan man kosta på sig ett återhämtningspass redan på måndagen vilket jag också gjorde idag.

45 minuter i snacketempo. Snackade gjorde jag med brorsan. I morgon blir det en mer elit. Då blir det intervall barn!

Little ring of fire

För ett tag sedan hittade jag en mapp på datorn med musik som legat till sig lite. 100 hits hette mappen och den innehåll mest hits från 50 och 60-talet. Så idag när det var dags för ett litet trainerpass så vågade jag mig på att prova lite musik från ett annat århundrade. Av 100 st låtar måste ju någon funka. Eller hur?

Dagens träning.

Det började riktigt bra med Aretha Franklin och Think! Energin rusade in och jag höll på att köra slut på mig redan på uppvärmningen. Men här var hjärnan pigg och reagerade lite redan i inledningen.

Think (think) think (think) think (think)
Think (think) think (think) think (think)

You better think (think) think about what you’re trying to do to me
Yeah, think (think, think), let your mind go, let yourself be free

Jäkligt bra låt men lite tjatig text. Tyvärr triggade det något hos mig så jag blev textallergiker redan efter första låten. Det är inte så bra när man spisar 60-tal om man säger.

Med allergin i full blom blev det sedan en tuff period med både Frank Sinatra och Elvis Presley med flera som gick segt och tog energi. Mycket konstiga trumpeter och yeha yeha, chacha … blev det också. Men sedan dök det upp en låt som jag gillar. Det stod Simon and Garfunkel och Mrs. Robinson, härligt!

Titi titit ti …., toto to to …. , didi didi …

Men hur i helvete börjar låten!? Jag dog lite redan innan första versen vilket var nytt rekord.

Coo, coo, ca-choo, Mrs Robinson
Jesus loves you more than you will know (Wo, wo, wo)

Sedan NaNa Hey… Bort!

Lady Madonna funkade skapligt och jag plågade mig igenom några till. Minns Love Potion no 9. Knappt godkänd.

Hey Jude and goodbay!

Min moral började svikta kring 35 minuter på 230W. Jag försökte få stöd av Aretha igen men började fumla med telefonen.

– Kör nu till 45 minuter Anders, sa jag till mig själv. Det klarar du!

– Men mina ben är trötta kved jag tillbaka. Tänk på att jag cyklade igår också.

Då gjorde han entré: Tjuren från Bronx! Tom Jones!

I fell into a burning ring of fire
I went down, down, down and the flames went higher
And it burns, burns, burns
The ring of fire, the ring of fire

Yepp yepp yepp. Ohu. Allright!

Till skillnad mot tidigare lät yepp riktigt bra! Satan, det rusade in energi i gubbkroppen. Jag har aldrig förstått varför den jävla låten överhuvudtaget tog sig ur 60-talet. Johnny Cash version är inget man vill höra ens under influence. Men nu!

Jag petade in repeatknappen och trampade på i glädjerus. Nu hade endorfinerna hittat in i rummet också. Vi hade fest!

Burn, burn …

Helt plötsligt flöt det bara på och belastningen var perfekt. Jag var kung på kammaren.

Skriv ut och sätt på kylskåpet.

När jag klev av var jag lycklig efter årets bästa pass. Han lämnade mig där Tom Jones med ”The little ring of fire”. Det är kärlek!

Lättja och frosseri

Förfallet är totalt!

Den här veckan har varit en uppvisning i svag karraktär både vad gäller träning och matintag. Ren lathet parat med frosseri kan aldrig sluta väl. Det känns långt till den härligt frystorkade looken jag tänkte ha framåt våren.

Så när dagen omvandlades från arbetsdag till vab så skulle gubbkroppen straffas. Men totalkollapsen i karaktär försökte hitta en miljon skäl till att skita i träning även idag. Jag fick helt enkelt tvinga mig upp på trainern när Leo sov lunch. Dom febersjuka tjejerna sparkade jag ut i kylan för att få lite lugn och ro.

Sedan blev straffet 2×20 minuter på 250W. Högre än på länge och faktiskt så hög belastning att jag blev anfådd – något som fan inte varit vanligt hitintills i år när jag Sweet-Spottat (SS) – på ett sätt som gjorde att jag trodde 2×20 minuter inte skulle gå.

Men jo, SS har stärkt mina ben så det var bara att nöta på. Jag var nästan tröttare minut 5-10 än jag var 35-40. Märkligt, men så blir det när man vilat för mycket och svullnat till. Jag lovar att i helgen ska jag få lida för mitt sviniga, svulliga, lata beteende. Helgens motto är ”från fet och lat till fet och övertränad”.

Förresten, tjejerna roade sig kungligt när jag pinade trainer. Två timmar ute och nu krävs nog att vi tar hit en städfirma för att rädda fastigheten från soppstationsstämpeln. Ni som har barn vet känslan. När jag kastade ut dom var jag glad som en lax. När jag satte mig på cykeln var det lugnt och skönt! 25 minuter in i passet började jag oroa mig för att det var lugnt och efter 40 minuter så höll jag på att tugga i mig styrtappen i desperation över att jag inte sett dom på någon timme. Lugnt och skönt i mer än fem minuter är alltid fel här. Alltid!

Ålder, tid, åldrande, pension och avancerad sex

Kan man rå över sitt åldrande?

Fredrik Reinfeldt har gjort ett utspel idag där han tycker att pensionsåldern bör vara 75 år och på vägen hem så hörde jag en debatt på radion som var kopplad till detta. Det var intressant att höra politiker och människor intervjuade på stan och det startade min hjärlna lite.

För det första kan vi reflektera över ålder. Jag tror varje människa som fyllt 40-år har tänkt att ”dom här som jag tyckte var så gamla är inte så gamla” men det finns faktiskt fakta som styrker att vi blir äldre allt senare, lite fyndigt uttryckt. Ta 2012 års Pro Tour klunga exempelvis:

Jens Voigt Radioshack-Nissan 40
Frédéric Guesdon FDJ – Bigmat 40
Christopher Horner Radioshack-Nissan 40
Robbie McEwen Greenedge 39
George Hincapie BMC 38
Stuart O’Grady Greenedge 38
Alexandr Vinokourov Astana 38
Levi Leipheimer Omega Pharma – Quickstep 38
Alessandro Petacchi Lampre-ISD 38
Danilo Hondo Lampre-ISD 38

Tabellen är tagen från Inrng: the 2012 peloton in numbers.

Eller ta den klinikansvarige för fertilitetskliniken i Stockholm som var med på TV och berättade att antalet kvinnor och par där kvinnan var över 40 som sökte för att få hjälp att få barn fullständigt exploderat. Svaret ”du är för gammal” kom som en chock till kvinnor som nästan var som förvuxna tonåringar. Kopplat till detta är naturligtvis snittåldern på förstföderskor som gått upp dramatiskt även det de senaste årtiondena.

Samtidigt så lever vi också längre. Enligt radions P1 så har hälften av alla barn som föds idag en prognostiserad livslängd kring 100 år.

Parallellt med alla dessa ting som pekar på att vi är yngre längre och lever längre så fanns det under dagens radiodebatt ett återkommande tema. Vi måste få sluta jobba någongång. Vi måste få göra något annat när vi jobbat färdigt. Det måste finnas en mållinje för de som är utslitna. Vi måste få pension! Det finns en tydligt tidsaxel underförstått i detta. Vi är barn; ungdomar som utbildar oss; medelålders som är arbetskraft och familjebildare och sedan pensionärer. Jag tror det var Bodil Jönsson i”Tio tankar om tid” som första gången gjorde mig observant på att se livet som en tidslinje är ett relativt nytt påfund. Historiskt sett så har vi haft en cyklisk syn på tid. Vinter, vår, sommar och höst är den intressanta tideräkningen i ett bondesamhälle och troligen i ett jägar/samlar samhälle också.

Så frågar ni mig så ska man inte diskutera en specifik ålder för pension, jag tycker i stället att en vuxen person alltid ska och kan bidra till samhället. Man ska inte sluta jobba för att man uppnått en ålder utanför man måste stanna upp och dö. Men inte för att samhället ska tycka du är lönsam utanför vi troligen är skapta att fungera så. Vi blir friskare och lyckligare av det. Det är också värt att förtydliga att utmaningen i en åldrande befolkning är att vi slutar se på arbetsskador och ålder som något vi är offer för. Vi är ansvariga för våra liv och kan påverka mycket mer än vi tror. Titta gärna en gång till på bilden i inledningen om du inte förstår vad jag menar.

Fan, det var något mer jag lovade i rubriken men det har jag glömt bort vad det var.

Idag ska alla skriva om Contador – jag vill ju inte vara sämre

Så verkar det som den alldeles för utdragna dopinghärvan kring Contador har kommit till avslut. Vad är det som gör den så speciell?

För det första så mätte man upp nivåerna under Tour de France 2010 så man hade väldigt god koll på förekomsten av Clenbuterol vid tidigare provtagningar, då man inte hittat något anmärkningsvärt. Sedan hittade man en nivå som var på pico istället för det vanliga micro nivån i ett prov efter vilodagen. Man använde alltså testmetoder som detekterade i storleksordningen 1000 gånger lägre nivåer än tidigare. Det finns inget som pekar på att den låga förekomsten av Clenbuterol skulle ge Contador någon som helst fördel under tävling och denna hyperkänsliga typ av utrustning har så vitt jag förstått aldrig tidigare använts i dopingsammanhang.

Rent principiellt så gör så känsliga mätmetoder det troligen omöjligt att skydda sig mot doping då man tangerar den nivå vi alla kan exponeras för i vardagen, exempelvis på bussen eller restauranger. För att ha någon form av skydd är det därför lämpligt att slå fast nivåer som måste överstigas för att fall ska betraktas som doping men som sagt är metoden ny och WADA har inte hunnit med.

Här börjat det hela bli ganska komplicerat. Ska man verkligen kunna fällas för doping om man inte fuskat, dvs uppnåt någon fördel med sin doping? Dessutom slår dopingreglerna i och för sig fast att idrottsmannen själv är skyldig att se till att man inte blir exponerad för ogiltiga substanser men det måste finnas någon rimlighetsprincip. Det är just därför man kan pröva dopingfall och inte bara automatiskt stänger av en person.

Så här hävdar alltså Contador att han ser en köttbit som möjlig smittkälla. Clenbuterol används i boskapsuppfödning i Spanien och så vitt jag begriper så finns det fall där Clenbuterol överförts till människor. Om Contador talar sanning och vi beaktar inledningen på denna bloggning så skulle den domstol som tar upp fallet Contador få en mycket trickig situation. Troligtvis så skulle man få föra en mycket svår diskussion som skulle förändra dopingreglerna framöver vad gäller utrustning och nivåer på olika preparat samtidigt som domen skulle bli ett prejudikat.

Så här långt så kan man tolka mig som att jag anser att Contador skulle frikänts. Men mot honom talar det faktum att den här typen av konstiga prov är en rejäl varningsflagga som pekar på bloddoping. Det är därför högst troligt att Contador bedrivit träning och dopat sig med Clenbuterol för att sedan tappa blod. När han sedan förde tillbaka blodet under Tour de France så fick han med sig små rester av Clenbuterol. Trevlig kille i så fall, han dopar sig både med Clenbuterol och sysslar med bloddoping. Om man går på detta spår vid en rättegång så har man troligtvis problem eftersom det man sett endast är indikatorer på bloddoping men knappast bevisar förekomst. Dessutom så skulle alltså Contador tordas dopa sig med Clenbuterol under en annan period av året vilket verkar vågat med tanke på hur många gånger man testar honom. Så även om detta erfarenhetsmässigt är högst tänkbart så är det ur bevissynpunkt snudd på återvändsgränd.

Så skiljedomstolen har kommit fram till dom och hur tänkte man då (saxat från Vacchis Eurosportblogg):

Men när Idrottens skiljedomstol Cas nu har dömt Contador som skyldig (läs mer här), ser domstolen båda de hypoteserna som osannolika och tror mer på att han hade fått i sig clenbuterol via ett kosttillskott, en teori från UCI som knappt har diskuterats.

Som jag ser det så är detta en lite väl smart lösning. Dom tyckte inte dom kunde fria Contador; Cas ville inte diskutera den svåra frågan kring oavsiktlig exponering eller om Contador fått någon fördel genom sitt fusk och man behövde inte spekulera om bloddoping. Man falller i stället tillbaka på väl beprövad mark nämligen att Contador tagit kosttillskott – som han ska vara oerhört skeptisk till – och därigenom fått i sig otillåtna preparat. Ansvaret på idrotsmannen i denna typ av ärenden är väl prövad och känd. Du är torsk om du hamnar här.

Samtidigt som Contador blir dömd så andas domen att han gjort något utan uppsåt att fuska vilket troligen räddar idrottsmannen Contador men samtidigt lämnar oss lite i limbo. Dopade han sig eller inte? Fuskare eller inte?