Vårlik av Mons Kallentoft

Då har jag läst en bok igen! Det får inte bli någon vana, jag har trots allt läst en bok tidigare i år. Även denna gång är det en deckare som jag tuggat mig igenom.  Det är Mons Kallentofts fjärde bok – Vårlik – där vi får följa Malin Fors och personerna kring henne när de tar sig ann ett nytt fall i Linköping.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja i min recension eftersom jag är rätt kluven i mitt förhållningssätt till den här boken. Spontant skulle jag vilja påstå att det här är Mons bästa bok i serien med Malin Fors. Framför allt andra halvan av boken har rätt bra flyt och inbjuder till sträckläsning. Men första halvan ….

Det var nära att jag gav upp i inledningen av boken, min sambo som köpt boken och börjat gav faktiskt upp. Som alltid i Mons böcker så känns det som om boken och författaren står i vägen för berättelsen, främst då genom ett ganska taskigt författarhantverk. Det är mest påtagligt inledningsvis innan berättelsen fått så mycket substans att den står bra för sig själv.

Denna gång retade jag mig på:

• Fyllesocialismen och det ständiga fokuserandet på klassklyftor etc. Dels så är det en helt fruktlöst förhållningssätt till livet som Mons låter Malin Fors ha. Dessutom är det starkt överdrivet och omoget, vilket gör att jag tar avstånd från det Mons låter Malin tänka. Det blir liksom som det var ett fyllo på en parkbänk som resonerar om samhället! Överdriven och omogen fyllesocialism på en kvinna som inte fyllt 40, som dessutom är upptagen med massor av annat, känns inte trovärdigt eller rätt. Så här har det varit i varje bok, så det har kanske inte blivit sämre. Möjligtvis har tajmingen blivit sämre faktiskt.
• Överdrivna våldsskildringar. Sambon orkade inte igenom inledningen, så vidrig är den. Det är nytt jämfört med tidigare böcker och förstärker intrycket om att författaren försökt för mycket på något vis.
• Malin känns i mångt och mycket overklig. Mons överdriver och låter den ena livsavgörande frågan efter den andra inträffa dag efter dag. Tyvärr omöjliggör detta någon nyanserad bild av Malin Fors. Ja, frågan är om man kan få någon bild alls av Malin i boken. Även detta är förstärkt jämfört med tidigare böcker.
• Skildringen av Linköping är svår att känna igen för mig. Ännu svårare att begripa är den korta beskrivningen av Klockrike.
• Vem tänker på Tequilla var och varannan timme?
• Drömrösterna som svävar över Malin är ett berättartrick som Mons använt förrut. Funkar skapligt, men han har små barn med denna gång och får inte till det. Här är ett exempel:

Vem kan det ha varit som gjorde oss illa? Jonahan? Al Kabaris trosbröder? De där som gillar motorcyklar?

Som ni ser  haltar språket, ”trosbröder” är knappast en sexårings ord. För att sedan följas av ett barns mening ”… gillar motorcyklar?”. Exemplet ovan, rena faktafel om Linköpingsregionen, det kraftiga överspel i fyllesocialism, våld och bombardemanget av händelser för Malin gör att boken känns som ett hastverk med lite dåligt stöd från förlag och omgivning. Den har liksom inte haft tid att mogna helt.

Själva grunden i boken är rätt bra men boken skulle mått bra av mer kritiskt granskande från exempelvis förlaget, så hade man fångat de flesta punkterna ovan. Det känns som om Mons i panik över bristande förmåga att skapa en miljö för sitt berättande tagit i med storsläggan och därför använder han alldeles för onyanserade berättarmetoder. Han lyckas inte ens använda Linköping med omnejd på ett bra sätt utan måste ta berättelsen till Stockholm. En duktig redaktör hade nog kunnat hjälpa Mons  med uppgiften och förbättrat inledningen främst.

Andra halvan av boken är bättre än första, då bland annat Mons använder Stockholm som ram. Dels har han byggt upp berättelsen i boken så att han inte behöver använda dålig utfyllnad som i början. Deckardelen är så att säga självförsörjande med material. Jag får också känslan av att Mons verkar kunna Stockholm bättre och får bättre flyt i sitt berättande.

På samma sätt som tidigare, tyvärr, hakar jag upp mig lite på författarhantverket även i andra halvan. Varför ska butiker som passerar förbi i Stockholm heta sina rätta namn, medan BT i Mjölby ska heta DT? Skitsaker kanske, men det tvingar mig att ständigt förhålla mig till berättandet och hantverket, snarare än den berättelse som skrivs.

Får du boken gratis, läs den. Ska du betala själv, välj något annat. Det är min rekommendation.