Bloggarkiv

Nu är det nog slut på leran här ute

Här möter Ice Spiker is för första gången men det kändes lite fjuttigt faktiskt.

Då har dubbisarna fått sig en första sväng. Men det var mindre med is och mer med lera idag faktiskt.

Trots att Fröken Frost dragit förbi så satt det inte speciellt djupt.

Jag var mest ute för att tramsa lite då benen ruttnat ihop och måste få lite varmkörning inför morgondagens plåga med gubbar.

Lite kallare nu än tidigare. Men det får gärna bli kallare.

Så kom jag på att jag skulle leta reda på en väg genom skogen, typ.

Trots att jag åkt här några hundra gånger har jag aldrig sett den här superduper mossiga stenen. Nu är den med på bild!

Det var kul att leka med kameran i kylan.

Mera mossa, with a twist!

Så här långt var det kalas med allt, men sedan gick något snett. Den transformation som följde efter dessa bilder var som att gå från att delta i Snövits fest med de sju dvärgarna på julafton till att delta i Band of Brothers. Slagfält och lera säger jag bara.

Däcksvalet var perfekt!

Ser ni kamodäcket i bilden ovan? En dubb sticker fram!

Surcykel.

Med några kilo lera på däcken så var cykelupplevelsen lite ”sådär” faktiskt.

Satans trögt gick det också.

Jag blev så trött på lera att jag bestämde mig för att avrunda med lite mer urbana bilder. Färgmatchning De Lux!

Grönt är skönt, men det är asfalt också!

 

 

 

Som ett jävla fyllo

Ja det är inte utan att jag tycker att Cathlyn – min kära sambo – har lyckats dåligt i det realationslotteri som livet faktiskt är. För idag – som alla andra dagar – har jag tillfört väldigt lite till denna familj. Jag stack ut med grabbarna i morse, det vanliga är väl att man är ute kvällen innan men så jobbar vi inte här ute på slätten, för att ha lite kul sådär som bara grabbar kan ha. Det blev en laddad tillställning med kräkkänningar och näsblod. Jag hade jämt göra att ta mig hem och väl hemma så fick alla gå ut så pappa kunde hämta sig lite.

Efter att jag duschat och snyggat till mig lite så kunde vi ta in barnen. Då hade jag faktiskt hjälpt till med matlagningen genom att baka fyra potatisar. Allt är inte svart! Sedan var tanken att jag skulle ut och mecka lite med vår vita Folkabuss. Ny backspegel, nytt batteri och framför allt så skulle vinterdäcken på. Men kroppen hade blivit sådär dagenefter seg. Nu följde den klassiska transportsträckan som följer en natt med grabbarna där kroppen är och huvudet helst slutar vara.

Tre dubbla esspresso senare så tvingade jag skitkroppen ut ur huset för att jobba med den satans Folkabussen. Där möttes jag av min stackars smutsiga MTB.

Jag kom ut till det här. Inte kul! Slangen ligger framme.

Som det fylloliknande kolli jag är så tappar jag genast fokus.

Den behöver faktiskt en tvätt! Jag spolar av lite …

Som ni märker så dokumenterar jag naturligtvis det hela med kamera. För har man inte bloggat om det har det inte hänt!

Nu känns det bättre. Nu kan jag rulla in den vita folkabussen cykeln står lutad mot och byta däck!

Det var ju inte så farligt. Cykeln är ren och jag börjar hämta mig. Åter till ursprungsplanen!

Just det. Jag har ju lite nya grejor!

Visst, jag har ju köpt dubbdäck. Dom kostade som en hel månads hårdsupande men det var det värt!

Däcksbytartag!

Jag ska faktiskt passa på och byta till dubbisar nu när cykeln är ren och allt. Det kan inte ta så lång tid och så sitter dom på till nästa helg då det ska bli kallare igen. Ja så tänkte jag.

Jag ska justera lite här.

Nu är ju hjulen av så jag passade på att fixa till Maxeln som jag inte tyckte satt snyggt. Om ni tittar på första bilden av hela cykeln ovan så ser ni att spännarmen pekade frammåt. Funkar inte, så jag fixade lite.

Dessutom vägde jag hjulen. Med däck men utan axel väger framhjulet 1,26 kg medan bakhjulet väger 2,00 kg med QR i. Det är mer än 3,3 kg för hjulen med infästning, däck och slang. Det låter lite mycket tycker jag och som jag sagt tidigare så finns det säkert vikt att spara här. Förresten så noterade jag att det är 36 tänder på största drevet bak. Tredelat fram och 36 tänder bak är att ta i, här går det också att spara gram.

Jag passade på att putsa lite.

Det fanns lite mer att putsa på så jag hann inte med att sätta på dubbdäcken på cykeln innan jag var tvungen att gå in och värma mig. Men jag fortsätter med det i kväll så ni behöver inte vara oroliga.

Det här är en smart grej när man putsar! Har ni en sådan?

Biljäveln har det inte hänt ett skit med. Men jag lovar att i morgon ska jag bända upp aset i brygga och byta dom satans däcken. I morgon är en annan dag Cathlyn, då blir det skillnad. Allt blir annorlunda, jag lovar att jag ska ändra mig. Jag börjar direkt efter distansturen med Jonas och Mats. Direkt efter!

En onsdag

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite mer än timmens träning i Borensberg var vad familjefadern hann med idag. Sedan har jag beställt dubbdäck till cykeln. Man får vara nöjd med det lilla!

Nu är det bilpyssel som gäller resten av dagen.

Syncros

image

Scott Sparken är sig ganska lik i år jämfört med förra året även om det finns en del viktiga förändringar inte minst framtill. Men det var inte det jag tänkte blogga om idag utan något helt annat nämligen Scotts val av Syncros som leverantör av fler komponenter så som sadel, hjul, styre, sadelstolpe och styrstam. Även handtagen bär Syncros logga.

Från sadeln.

Syncros är Scotts egna märke sedan några månader efter att de köpt det av Ritchey som tidigare varit lite av hovleverantör till Scott, åtminstone till lite finare modeller. Så långt så verkar integrationen gått bra, loggorna är i synk och färgmatchingen på min Spark 920 är fantastisk. Ja, det undgår ingen som sett bilder på en Scott av 2013 års modell att det är en hel del Syncrosprylar på de nya cyklarna.

Färgmatchade nav. Vackert!

Men vad är det vi får när vi handlar? Det är inte så lätt att hitta någon info om Syncros sortiment och det som finns är ofta recensioner av deras downhillprylar vilket inte säger så mycket när man köpt en långloppsbetonad XC cykel. Ofta lyfts hjulen fram och inte sällan kallas produkterna innovativa och high-end. Hjulen som sitter på 920an kallas Syncros XR 2.5 29” och verkar inte finnas med i Syncros utbud då de troligtvis är i enklaste laget för att sälja över disk. Trots det har man lyckats få med en DT Swiss logga på navet.

Ibland känns trygga varumärken bra.

Det finns flera egenskaper på cykeln som påverkas av komponentvalet. Vikten naturligtvis och den kommer ju inte som någon överraskning då den står angiven för de flesta cyklar. I mitt fall så hamnar cykeln kring 12,35 kg med de enkla trampor som satt på. Det andra är kvalitetskänslan i ytbehandling, färgmatchning mm. Där har Scott lagt ner mycket jobb för att komponenterna ska matcha. Tyvärr verkar trycket sitta väldigt dåligt och vissa delar nöts bort fort. Jag ska se om jag kan få till någon bra bild för att visa något exempel senare i veckan.

Geometrin och ergonomin påverkas också av valet av delar och då är det i detta fall sadel, styrstam och styre som är viktigast för de egenskaperna. Lite är det ett lotteri då det inte finns en sadel eller en lämplig styrstamslängd till alla men i mitt fall så får Scotten MVG. Jag gillar sadeln skarpt och det breda styret är kanon.

Typiska Syncrosprodukter med gamla loggan.

Men det är inga avancerade grejor som sitter på så om vi bortser från jobbet med färganpassning som är gjord så finns det ingen ”competitive edge” i valet av komponenter. Canyon har sin sadelstolpe och Cannondale sin Lefty, båda är exempel på där tillverkarna försökt vinna fördelar genom att tillverka egna komponenter där det annars finns en uppsjö av leverantörer av standardprodukter. Något sådant märks inte hos Scott och Syncro.

Som cyklist så finns det egentligen bara ett område för oro när det gäller den här typen av cykelmärkesprodukter och det brukar handla om hjulen. Det är inte lätt att få till prisvärda hjul som möter kraven på vikt och styvhet och om det är svårt för dom som bara gör nav och fälgar så är det inte lättare för en cykelutvecklare. Första intrycket är gott av hjulen som sitter på men vi får se hur lager och så håller under året. Tunga är dom men det visste jag ju, det viktigaste är att de är styva och håller under många mil både vad gäller eker-, lagerspänning och body.

Det här upplägget med egna leverantörer av komponenter är relativt vanligt i cykelsammanhang och skälet är naturligtvis att de som utvecklar och säljer cyklar vill ha en större del av förädlingsvärdet. Det blir lätt endast ram, gaffel, komponentval och montage som utgör värdet på produkten och det är i princip endast ram och gaffel som man kan ta betalt för. Nackdelen med egna produkter är att man inte kan rida på någon annans varumärke och annonsering, man får stå för all utvecklingskostnad själv och om man som i Scotts fall, på samma sätt som Trek, väljer att underhålla ytterligare ett varumärke så ökar kostnaderna ytterligare. Trek kör Bontrager och även om de komponenterna är fantastisk vackra så finns det exempel på då de snarare varit till nackdel för Trek än fördel. Främst är det hjulen som fått kritik för att inte riktigt matchat resten av Trekcykeln.

Scott är inget stort märke i USA medan Syncros eventuellt har lite status i downhillkretsar. Det kan vara ett skäl till den valda vägen, men Scott har inte skämts för styren och styrstammar under egna Scott märket tidigare eller tvekat att välja Ritchey för någon del vilket är ganska standard om man jämför med hur andra stora märken gör. Jag sätter 25 kronor på att Syncrosloggan är mindre tydlig redan nästa år för att sedan vara borta 2015 till förmån för Scottloggan. Vad tror ni?

Pressreleasen från Syncros i och med uppköpet hittar ni här.

Nu är den hård – min Scott Spark 920

Två dämpare. Är det två för mycket?

Jag och dämpare är inte alltid en bra kombination. Med två hjul och två dämpare finns det fyra variabler att pilla på och då blir det en del pillande om man är som jag. Nu har jag sakta ökat trycket i dämparna och inför helgens distansrunda så ökade jag även däckstrycket. I helgen kändes allt verkligen rätt.

I går stack jag ut på en lättare stigrunda och då kändes alla dämpare helt plötsligt hårt ställda trots att jag minskade däckstrycket och behållit tidigare inställningar. Jag blir lätt nojig med sådant där tekniskt och har jag väl börjat så brukar det bli som nu. Först går jag åt ena hållet och sedan åt andra för att sedan gå tillbaka åt första läget. Självsvängning!

Hur som så brukar jag ledsna någonstans i området där jag är hyggligt nöjd. Det kanske är där jag är nu, fast med lite mjukare inställning kanske.

Liten notering bara. Jag hade tänkt låta rubriken vara så där fånigt grabbig ”Nu är den hård” men så blev jag sökmotoroptimeringskåt. Det i sig beror på att det är många som kommer hit på sökningar om Spark 920. Allt fler börjar väl titta på 2013 års modeller och cyklar börjar stå hos olika handlare. Så med Scott Spark 920 i rubriken, sökvägen, texten och tagar så vore väl det fan om vi inte kan lura hit några till!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.